Southern Africa, del 1: Cape Town – Johannesburg
14 februari
—under vilken en blueberrybagel konsumerades, fötter bekläddes med Charlie Pace-skor och en resa fick en start
En av många fördelar med att bo i Linné är närheten till diverse äterior, och Egg & Milk är en av dessa. Således blev min frukost på lokal och sedan in i ekorrhjulet. Fyra timmar senare tog jag min Mats ur skolan och swischade, likt en dopad Lance Armstrong, hem till rygga och kombibyxor och sedan ner till den väntande Oplen och via Eklund/Mennas försorg bortma utrikeshallen och up up and away.
Så var man snart åter på Heathrow, och ägnade dötiden åt att läsa på om min första destination, Cape Town.
15 februari
—under vilken en ny kontinent besöktes, ekorrarna var bloody well everywhere och håret blev sommarklippt
Med bara nån halvtimmes kö vid passkontrollen och med en backpack som snurrade fram på bagagekarusellen precis när jag kom fram gick gränsöverskridandet smärtfritt, och genanast blev jag approachad att ta en shuttle in till stan, vilket jag tacksamt accepterade.
Så, efter en välbehövlig efter-flygresa-toalett, bokade jag in söndagens och eftermiddagens aktiviteter och snart nog befann jag mig i en linbana upp mot Table Mountain.
Dimman (eller tekniskt sett molnen) till trots erbjöds en fantabulös utsikt över Kapen, och den saktfärdiga, men säkra decimeringen av utnyttjningsbar minneskortkapacitet påbörjades.
För att undvika tidigare resors kalufskalabalik tog jag mina hårstrån till frisören (där man blir fin, mycket finare än hos någon annan) och unnade mig därefter en strutsstek efter diverse kringstrosande på stadens gator och torg. Och för att inte stretcha taxikontot ytterligare och samtidigt hinna beglutta de art deco-stinna grannskapen, tog jag apostlahästarna tillbaka till The Backpack, via diverse sceniska omvägar.
16 februari
—under vilken mycken rörelseenergi omvandlades till potentiell dito och vice versa, fåglar slog bon i dagvattenintag och drinkar blev druckna
Dags för en dagstur. Färden gick till Hout Bay och en tämligen umbärlig sälbåttur, via Boulders för lite pingvinspotting samt en cykeltur och hajkande till Godahoppsudden.
Förkylningen började förvärras, men hey, bättre lite snuvig i Cape Town än kolera– och malarialiggandes i Zambia.
Så där stod man, 30 mil från där Atlanten övergår i Indiska Oceanen (eller, för all del, vice versa) vid Afrikas sydvästspets och tog de obligatoriska touristcrap-fotona.
Och förutom ’Oh-what-an-amazing-view-but-there’s-a-guy-blocking-it’ fick ’Nature-and-culture’-kategorin tillökning. Det mest typiska av afrikanska djur, pingvinen, fick sällskap av en skock babianer på minneskortet. Och i sällskap med USA, Irland, England, Frankrike och Sydafrika dracks det illa shots och viner av alla färger.
17 februari
—under vilken helbrägdagörare stod som spön i backen, termen compact living fick en helt ny innebörd och Dorado ej längre enbart förblev en pizzeria i Fredriksdal
Eftersom jag lyckades somna innan jag hann ställa klockan var det för väl att andra i dormatoriet skulle upp i arla. 7:50 stod jag redo och väntade på den buss som skulle komma kl 8:15 och som faktiskt dök upp vid 8:45. Det var hög tid att åka till Langha och dess Township.
Väl där inmundigades deras hembrygda och inte helt välsmakande öl, ett besök på ett sk family hostel (i vilket fyra familjer delade på fyra sängar, väl utspridda över en yta om cirka 12 m2) och en koll hos den lokale schamanen och hans magic shop.
En annan sorts schaman höll predikan i New Church och det var sång, dans, klapp och mycket Hallelujah Traci Lords.
Därpå blev jag avsläppt nere vid the Waterfront, spatserade runt i hamnen och åt mig en helt makalös fisk, dorado, vilken nu glidit upp på medaljplats bland mina bästa matfiskar (strax efter barramundi, nånstans i trakterna kring makrill).
Men dagens kulturhistoriska berg-och-dalbaneåkning var på intet sätt över. Jag for till den före detta fängelseön Robben Island, där man bl a kunde kika in i Nelson Mandelas gamla cell. Ruggigt och intressant på en och samma gång.
Efter en milt uttryckt studsig återfärd tog jag mig till the Backpack och lyckades ringa och boka min nästa ackommodering.
18 februari
—under vilken en buss slingrade sig genom en sydspets, en frukost åts i all hast och 1-15 blev sänkta
Jag kände mig någorlunda stressad. 7:30 var jag på plats i baren och beställde frukost. BazBus skulle komma 7:45-8:15, så det skulle nog hinnas med. När så klockan slagit 7:50 och jag ännu inte fått mina scrambleds kände jag ett visst mått av panik och kastade i mig maten när den väl kom. Men min fruktan var obefogad, ty måndagstrafiken hade gillrat lömska fällor för driver Alfred, och först vid 8:30 tog jag plats i en BazBus smockfull av holländare.
Detta var en dag att åka buss, genom landskap som visade sig vara hyfsat likt det bohusländska, sånär som på arkitekturen.
Till slut tog resan halt vid en golfbana in the middle of nowhere, och av klev en tyska vid namn Alex, en holländare kallande sig Aijan (sp?) och yours truly. En välanvänd gammal Merca styrd av en väldans söt hostelhostess förde oss därifrån till vandrarhemmet i Buffalo Bay.
Eftersom vädret var sådär och avståndet till nånting var stort hade man inte mycket annat val än att dricka och skjuta pool med nämnda bazzisar, the part time barman Amos från Malawi och en trio tyskar.
Braai (sydafrikansk barbeque) dukades upp i form av kyckling och kvällen blev natt.
19 februari
—under vilken resans första dopp togs, en smal bro över en djup klyfta blev överkörd och en busschaufför ville köpa min mobil för 5000 rand
Efter en välbehövlig sovmorgon tog jag mig via bukten och den brännheta sanden till byn, där en frukost inmundigades innan jag begav mig tillbaka. Efter en simtur bland de manshöga vågorna softade jag i väntan på att fara vidare bort mot P.E. Tog adjö av Alex och Aijan och av sköna Hannel och lämnade bayen.
Efter en lång och stundtals skakig färd med The Island på DVD-spelaren nådde jag Lungile BP i Port Elizabeth och tog en tidig (dvs strax innan midnatt) kväll.
20 februari
—under vilken ett vandrarhemskök för första gången utsattes för mig, en plan började formas och tips & trix inför Zimbabwe blev tacksamt emottagna
Det var hög tid att testa sina kockfärdigheter. Efter en välstekt brekkie och en timmes delvis fruktlöst surfande med huvudsakligt syfte att boka bussstretches och vandrarhem tog jag på mig mina vandringssandaler, min hatt, mina solglasögon och en furstlig splash SPF 30 och gav mig av neråt strandpromenaden.
Det var förvisso inte september –77, men det var i alla fall Port Elizabeth, weather fine. Om det var ytterligare en dag på jobbet i polisrum 619 låter jag vara osagt, men nonchalant nynnandes på Peter Gabriels ’Biko’ tog jag sikte mot The Boardwalk.
Efter glass och fönstershopping slank jag in på det lokala casinot. Det var sådär 85 % slots och 15 % riktiga casinobord, varav vilka pokerborden var lika sällsynta som kvaggan.
Hälen var vad jag vände på och beslöt mig för en tacky säl– och delfinshow på Bayworld.
Så via IGA och lite proviantering innn jag återgick till Lungile, där bokningar bekräftades och bärsa bekorkades. För säkerhets skull kollade jag med receptionen hur dags BazBus ämnade avgå till morran. Tydligen finns det ett halv sju på morgonen nu också.
21 februari
—under vilken skolbarnen skanderade, pingen pongade och stouten stjälptes
Tuppen gol. Eller i alla fall gjorde min mobil väsen kl 05:30 och sömndrucken fick jag i mig en frukost och stod redo att lämna P.E. med hjälp av därför avsedd BazBus vid pass 06:30.
Längs Wild Coast slingrade sig bussen tills den till slut nådde Cintsa, där Buccaneers BP var en egen liten by mitt i djungeln.
Strax efter ankomst avgick en skyttel till en närbelägen skola, och jag hoppade glatt på, omgiven av en kvartett belgare.
Väl på skolan serverades vi en körkonsert med inslag av dans, magnifikt framförd av barnen.
Donationer gavs innan återfärd skedde till Buccaneers, med sikte på deras beachvolleyplan. Den förblev dock orörd pga inställd turnering, men däremot fick pingpongbordet sig en omgång. Efter en mexbuffé och en och annan stout (jepp, lokala märket Castle har en stout nu också) kröp jag till kojs i min lilla bungalow i djunglen.
22 februari
—under vilken vågor bröts över saltstänkt Martin, skjortor byttes på svettig Martin och busshjul sent omsider forslade fram träsmakad Martin.
I hettan åts en svulstig frukost, och fjärran vore det mig att inte till fullo utnyttja de manshöga indiska oceanvågornas svalka.
Så, efter softande vid poolen och uppdaterande av blog tog jag säte i vad som skulle komma att bli en mycket het, skakig och lång bussfärd.
Genom inte helt infrastrukturoptimerade Transkei for jag, och om man tidigare kunnat, med avseende på landskap, städer, arkitektur o dyl, inbillat sig att man var i Oz eller NZ, stod det nu klart att man befann sig i Afrika.
Icke desto mindre blev luddagen ej antilopfilé med larver och banan, utan snarare en kycklingburgare på Steers, den lokala vägkrogskedjan. Och sent omsider checkade jag in på Home BP i Durban.
23 februari
—under vilken tvätten togs om hand, drop-in-abortklinikerna annonserades om varhelst och aldrig så flotta casinon misslyckades med att förstå den sanna innebörden av poker
Efter att ha slängt in tvätten i därför avsedd maskin, handlat och käkat frulle tog jag mig per taxi till Durban city. Överallt stod gatumånglarna och krängde crap. Jag inandades den orientaliska aromen i Victoria St. Market och tog mig till uShaka Marine World. Pga privat tillställning stängde akvariet (vilket är Afrikas största och tydligen bästa) i förtid, så jag tog mig till Botanical Gardens, där brudparen stod att finna bakom varje buske.
Bunny Chow är en lokal specialitet, skapad under apartheidtiden. Då hade svarta och färgade ingen rätt att sitta på lokal, så take-away var det som gällde. Raskt grabbade man tag i en halv eller kvarts limpa, gröpte ur innanmätet och fyllde med stuvning. Kanske har stuvningen ifråga från gång till annan varit kanin, men det som fanns att få denna dag, på detta durbanska hak, var lamm, nöt, kyckling eller veggo. Så efter en söligt (man äter förstås sin chow med fingrarna) förtärd och kryddig kycklingfylld bunny tog jag mig till Idaya Casino för att spela lite poker. Av någon anledning hade de fått för sig att poker var något man spelade mot dealern med fix utdelning för olika händer. Så är ju dock inte fallet, så jag tog min cash därifrån.
Efter lite samspråkande i hammocken med ett tyskt par tog jag till sängen och förberedde mig för morgondagens svulstiga bussfärd.
24 februari
—under vilken batterier blev knappa, taggtrådstoppade murar blev digra och maten levererades till dörren
Medan tiden förflöt skumpade bussen nordnordväst genom South Africas eget alpdistrikt, Drakensberg. Musiken var av R. Kelly-snitt och således pluggade jag in mp3-spelaren i därför avsedda öron, men ack och ve, innan man ens hann höra introt till Shine on You Crazy Diamond (parts 1-7), gick batteriet hädan och jag var tvungen att nalla på nallen.
Efter ett kvickstopp vid Howick Falls och ett impromptu bussbyte fors det vidare med riktning mot Gauteng och dess, och Sydafrikas, största stad Johannesburg.
Samtliga tomter var omgärdade av murar, staket och taggtråd, kryddade med skyltar upplysande presumtiva inbrottstjuvar exakt om vilket vaktbolag det var som patrullerade premisserna. Jo’burg är i sanning en brottets högborg.
Samma försiktighet hade naturligtvis iakttagits runt BackPacker Ritz i fashionabla förorten Dunkeld, med dubbla gallergrindar och allt, men väl inne väntade ett mysigt vandrarhem, med cirkulärt dormatorium, generöst vardagsrum och pool i trädgården. Och så kom det sig, medan jag ivrigt plitade ner dagens händelser, att någon föreslog take-out och jag nappade. En timme senare levererade 2Thai4 (fnizzfnizz) och magen mättades. Jag lyckades blogga, läsa/skriva mail (bl a till Nairobibaserade Pia) och få i mig en och annan öl innan J. Blund.
25 februari
—under vilken myggmedel köptes, US dollars inte köptes och en $50 Billabong Towel blev kidnappad
Jag sov lite längre än väckarklockan föreslog, men vafan. Efter en lätt brekkie tog jag mig de få stegen till traveldesken och fick mina visumaningar bekräftade; nämligen att med svenskt pass är det enklast och billigast att köpa visum vid varje gränsstation. Lättad bokade jag en eftermiddagstripp till Soweto (SOuth WEstern TOwnships) och en Jo’burg City tour för morgonen därpå.
Och iväg bar sandalerna till Rosebank Mall, med huvudsyfte att köpa myggmedel. Det lyckades jag med, liksom inköp av isolerande vattenflaska i bärrem och ett ex av Freshly Grounds platta Ma’Cheri. Jakten efter fågelbok, däggdjursbok och Rankinbok blev mindre fruktsam, men det var försöken att köpa US$ som blev det stora misslyckandet. Ingenstans kunde jag köpa med VISA, damen i First National Bank förutsatte att jag var sydafrikan och kunde inte få rätsida på varför mitt bankkort inte var kopplat till någon adress. Till sist fann jag American Express, vilka krävde cash och pass för att köpa dollar, inget av vilket jag hade tillgängligt. Samtidigt rann tiden iväg, och snart var det dags att fara till Soweto.
Efter att ha dubbelkollat med morgondagens stadsturs återkomsttid smidde jag listiga planer för hur jag skulle skaka fram US$ cash dagen därpå.
När dessa var så färdigsmidda de kunde bli tog jag resans andra, och förmodligen sista, Township-tour.
16 juni 1976 samlades tusentals skolbarn och –ungdomar i en fredlig demonstration mot att afrikaans var enda godkända undervisningsspråk (något de flesta i svarta och färgade Soweto inte behärskade till fullo, eller alls). Naturligtvis öppnade panikslagna poliser eld, och en av em som fick sätta livet till var 13-årige Hector Pietersen.
Han blev sålunda en symbol för kampen mot apartheid, och ett museum har nu byggts till hans minne invid platsen där han föll.
Soweto stoltserar med två nobelfredspristagare, varav Nelson Mandela är en. Hans hem är numera ett museum, och dit gick man.
Skit också: Inte bara har man inte lyckats köpa US$, dessutom har någon knyckt min $50 Billabong Towel. Men det är då man ner till baren går. Och där dricker man en 50-50-mix av cider och stout (kallad Snakebite), diskuterar på svenska med västeråsaren Jimmy och på engelska med lokala Gavin och Peter, britterna Steve&Mike och framför allt med Londongirl Natalie.
26 februari
—under vilken en hög byggnad utkikades ifrån, en pengaaffär genomfördes och ett före-resan-möte deltogs i
Illa ljöd väckartelefonen. Gårdagskvällens synder gjorde sig påminda, men fast besluten som jag är tog jag mig upp, fick i mig frulle och som enda passagerare bordade jag den minibuss som skulle ta mig på en tur till Jo’burg city centre, över Mandela Bridge, in på Museum of Africa och upp i högsta byggnaden på södra halvklotet (eller slikt de hävdar...).
City centre är mest kontorsbyggnader, men bussen tog även en sväng via Hillbrow, en stadsdel man inte traskar runt i med karta i näven och kamera på magen, eller alls, med dess Constitution Hill på toppen.
Via flådiga förorten Houghton, där en viss Nelson bor (hur många av hans hem hann man se, egentligen?), tillbaka till Dunkeld där jag listigt hoppade av vid Rosebank Mall. Där vidtog en shopping spree utan like. Tusen dollar inhandlades, liksom hatt, vin, böcker, snacks, you name it.
Nöjd med dagens värv tog jag mig tillbaka till Ritz, hoppade i poolen och gjorde mig redo för eftermiddagens pre departure meeting.
Så Toni, guiden, presenterade sig, chaufför Doumi (som jag redan konverserat med, emedan han var bartender på vandrarhemmets pub) och kock Mischeck för den underligt lilla skara människor som ämnade fara genom Afrika.
Fem var vi, ryktet gjorde gällande att en sjätte skulle med. Tyske Sebastian var, förutom jag själv, ende av hankön. Engelska Jodie och Australiensiskorna Rowena och Belinda utgjorde hela truppen och endast duon från down under skulle med mig hela vägen till Nairobi. Och som en följd därav fann jag mig senare på kvällen ivrigt samspråkandes med the lovely sheilas på en närbelägen italiensk restaurang.
