Southern Africa, del 4: Dar es-Salaam - Göteborg
20 mars
—under vilken antibiotikan kickade in, färjan var fullare än jag och allsköns sjömat testades
Det var dags att ta farväl av den truck som varit hem de senaste veckorna. Efter pengaväxling och bloggande avgick den knôkade och föga luftkonditionerade färjan med kurs mot Zanzibar.
Medan alla andra med cocktails och öl i hand beundrade den bildsköna solnedgången över Indiska Oceanen från Africa Hotels takterrass gjorde jag detsamma, fast med mineralvatten.
Magarna kurrade och marknaden kallade. Allsköns havsfrukter låg redo att per spett grillas över träkol. Valen föll på sambosa (mnje), barracuda (ok) och vithaj (gôrgôtt).
Genom Stonetowns trånga gränder slingrade sig sällskapet till Prince Chris’s Bar, en unik innergård med palm– och stjärnutsikt i den annars mycket tättbebyggda stenstaden.
Alltmedan folk droppade av höll Rowie och jag ståndaktigt emot med våra helbumpor vatten. Snart var det bara vi och dem som gick hårt på den billiga ginen kvar. Vi lämnade Ben, Bart, Jack & Josh åt deras druckna öde, vilket skulle visa sig bli något att skriva hem om. Eller kanske ändå inte, ty det förekom horor, knytnävar och taxichaufförer som vägrade köra iväg. There but for the grace of evil insects go I.
21 mars
—under vilken hantverksbutiker besöktes i massor, första havsdoppet på evigheter togs och hundratals dollar spenderades
Efter en serverad frukost, inkl omelett, gav sig Ro, Bel, Kym och jag ut bland de miljardtals konsthantverkare som har sin verksamhet i Stonetown. Utan att pruta slog jag till på en plåtbil i safaristuk till Adrian. Och vykort.
En smarrig seafood curry senare och bussen gick till semesterorten med det anspråkslösa namnet Paradise.
Snabbt konsulterade jag dykdisken och signade upp för en heldagstur dan därpå.
I det åh så uppfriskande havsbadet kom så Nick med ett förslag. Jag kunde hänga med på en Advanced-tur, få instruktioner och betala US$60 och genoföra ett av fem reggade dyk mot AOWD. Jag avböjde efter noga övervägande; tids nog tar jag AOWD-cert. Om inte annat gav det mig chansen att samspråka med Rachel, vars bok jag behövt låna om jag bestämt mig för det djupa dyket.
Ännu en kväll på tork, men det var smarrigt värre på den lokala fiskekrogen.
22 mars
—under vilken jag dök, Belle dök, och vi bägge dök igen
Dyka!
Vid niosnåret var det dags att ge sig av i en träbåt mot Mnebe. Belle, jag och två killar vid namn Rod och Jesse puttrade iväg och en och en halv timme senare var vi framme vid Kichwani. På med BCD och reg och bakåtrullning i.
Utan omsvep sjönk jag och buddy/divemaster Dias ner till tio meter och inledde ett strålande koralldyk.
I Indiska Oceanens turkosa vatten trivs allsköns färgglada fiskar, och de stod att finna här.
Efter en lätt lunch var det läge för nästa dyk, denna gång i Wattabomie. Brantare rev, fler fiskar och en hel del havssköldpaddor, varav en stor som ett matbord.
På båtfärden tillbaka till Paradise syntes även delfiner, så Belle var lycklig som ett barn i en godisaffär hela dagen.
Samtidigt hade the Testosterone Squad (Scott, Ben, Rudy, Jack & Bart) dragit upp en knippe dolphin fish, vilka den lokala restaurangen tillagade mot dricks. Tydligen är dolphin fish samma som min nya favofisk, dorado.
23 mars
—under vilken båt åktes, fötter traskades och båt åktes
Upp och morgondopp.
Frukost.
Morgondopp.
Buss till Stonetown.
Färja till Dar.
Gå till nästa färja.
Färja över bukten.
Truck till campingen.
Frisbee.
Sova sova sovsäck.
24 mars
—under vilken trucken tutade, trucken körde och trucken tutade och körde
Ah! Att få kliva upp innan solen!
Ah! Att få sätta upp tält i mörkret!
Ah! Att få tillbringa hela långa dagen i en truck!
Och Kilimanjaro var höljd i dimma.
Och jag satte fem, trippelsex, nitton, tjugo och bulle. Utan öl i sikte.
25 mars
—under vilken mambor åt levande kycklingar, akrobater balanserade colaflaskor och öl äntligen inmundigades
Som en stock sov jag tills solen stod förhållandevis högt. Emedan vi hade hela förmiddagen ledig spatserade vi till själva Snake Park. Allsköns afrikanska ormar stod att beskåda, och en av mamborna var i full färd med att sluka en fortfarande levande kyckling. Krokodiler, gamar och sköldpaddor fanns även att betitta. Efter en stilla promenad till och genom byn i fruktlös jakt på bankomat och/eller internet stannade vi till på Maasai Cultural Museum. Ro, Belle och jag tajmade John & Mary och deras guide, så vi fick lite kunskap till livs. Efter lunch anlände de tre jeepar som skulle ta oss till och in i Ngorongoro/Serengeti. Ye Olde Crowde (de som varit med hela vägen från Cape Town via Namibia och Botswana, dvs Nick & Ellie, Kirstie & Damon, John & Mary samt Ish och Gyu) tog åtta-sätaren, Th’couples (Justine & Scott, Jack & Lou och Yvonne & Rudy) tog en jeep och SinglesSix (Belle, Ro, Kym, Ben, Bart och jag) tog plats bakom vad som skulle visa sig vara världens bästa chaufför: Phil, en lokal Maasai.
Och strax innan vi nådde kvällens campingplats stannade vi till vid en högst otippad bankomat. Sweet money! Och för säkerhets skull stoppades även vid ett snabbköp. Sweet Alkyhole!
Maten ingick och till efterrätten kom gyckel. Maasai framförde sång, dans och akrobatik. Mest imponerande var en ormmänniska som lyckades balansera colaflaskor på varandra och på en pinne i munnen.
Jag dricksade lite för mycket, nämligen 5000 TZ$ (~30 kr), och kvällen blev sen, ity det var den första med alkohol sen min karaktärsdanande antibiotikakur.
26 mars
—under vilken the big five besågs, the big seven besågs och tälten slogs upp ett stenkast från dessa
I helt vanlig ordning steg man upp innan solen. Kratrar skulle utforskas! Klockan sju rattade Phil in oss i Ngorongoro för en heldags game drive. Det dröjde inte länge förrän ruta efter ruta avbockades: zebra, Thomsons gasell, Grants dito, flodhäst, elefant, lejon, hyena, schakal, leopard, svart noshörning och gepard. Samt mängder av fåglar.
Ner i kratern tar sig inte gnuer eller giraffer, men de fanns i miljard– resp dussintals då vi sakteliga körde in i Serengeti.
Regnet föll då vi slog upp våra tält mitt i vildmarken. Stängselfritt, såklart, och hyenorna skrattade inom hörhåll. En 20 000-shillings vinare blev drucken, liksom jag. Och trevligt och knôkat under det lilla lilla regnskyddet.
27 mars
—under vilken ytterligare djur plåtades, vägen var översvämmad och Phil fick massa dricks
I Serengeti bor Afrikas alla djur. De är väl kamoflerade och/eller långt, långt borta, så Phils vältränade Maasai-jägarögon kom väl till pass. Gamar och strutsar, flodhästar och krokodiler, servaler och babianer. Kvar på listan är nu endast surikat, sen har jag sett alla sorter jag for till Afrika för att beskåda.
Efter lunch sattes gasen i botten, med destination Meserani Snake Park (igen).
Och snart slog klockan öl. 31 000 slutade barnotan på, det samspråkades med ett fd tennisproffs och min pannlampa var imponerande.
28 mars
—under vilken vykort blev skickade, visum blev billigare och regnet gjorde att tälten blev oresta
Jag vaknade av att någon skakade tältet och försökte låta som ett lejon. Det var Justine, och jag var vaken. Eftersom solen var uppe, frukosten var redo och tältet inte var det fick det senare prio. En tallrik flingor hann jag dock slänga i mig innan avfärd.
Och färden gick till Arusha, där frimärken köptes för 18 000, mail kollades och skickades, blog uppdaterades, vykort skickades och lunch åts.
Och sedan till gränsen till Kenya.
Ryktet hade gjort gällande att det kostade $50 för ett visum. Visummånglaren menade dock att mina ynka tre nätter i landet rättfärdigade ett långt billigare transitvisum.
De $30 jag tjänade kom väl till pass då vi nådde campingplatsen. Det tyngsta regn någon någonsin sett, hört och kännt satte käppar i hjulet för eventuell tältresning, och uppgradering till rum var inte billig. Dock hade jag ju tjänat $30, så jag slog till.
Det var kökshandräckning till sen timme och en lyxig säng att vältra sig i när natten kom.
29 mars
—under vilken färden gick på sönderregnade vägar, ett kilo kött konsumerades och många avsked togs
Det var den sista morgonen. Den sista frukosten. Den sista trucketappen. Och de redan undermåliga vägarna i Kenya hade ställvis regnat sönder. Lerfloder orsakade stopp för somliga inte speciellt fyrhjulsdrivna fordon, och således blockerade de vägen. Vår chaufför Cyrus tog tag i saken, och medan 1,5 ton backpackers tog apostlahästarna förbi hindret, körde Cy såsom Björn Waldegård genom lerfloder och grus och åter upp på vägen.
Starx innan lunchtid nådde vi Nairobi och folk checkade in på sina respektive hotell. Mycket snart samlades dock de flesta av oss för en liten spatsertur i grannskapet och lunch.
Ro, Bel, Ish och jag gick till den lokala marknaden och de återstående souvenirerna köptes.
Det var dock snart dags för föröl. Jag och Ish försökte förgäves ta en bastu, men icke.
Istället visade det sig att inte bara Belle, Row, Ish, Gyu och jag (som faktiskt bodde där), utan även Jack & Lou, Yvonne & Rudy och Nick & Ellie kongregerade i Comfort Inns bar.
Och sedan per taxi till Nairobi National Park och dess animalistiska restaurang Carnivore.
Det åts, dracks, åts och åts. Och när alla fått nog av lamm, kyckling, krokodil, nöt, korv, struts mm tog jag en sista köttbit och blev således last man standing.
Och personalen bar in den personliga fölsetårtan till nyblivna 27-åringen Rowena, och stämde upp i en bongotrumkompad Happy Birthday/Hakuna Matata-sång. Och avsked togs och dansgolvet invaderades av alla utom mig och Ellie (aka Flea). Och fler avsked och resan var i stort sett över.
30 mars
—under vilken farväl togs av B&R, en gammal bekantskap återupptogs och svenska pratades
När väckarklockan ringde klev jag upp, gick ner till lobbyn och tog ett närmast tårögt farväl av mina trogna medresenärer Belinda och Rowena, då de satte sig i taxin till flygplatsen. Farväl, om än inte lika tårögt, togs av Ishai, och jag var nu mol allena i en främmande storstad.
Mol allena? Icke, ty Pia, min gamla högskolebekant stod snart i lobbyn till Comfort Inn. Ett antal år hade hon huserat i Kenya, och hade hunnit skaffa sig man, barn och hus. Dit for vi för fika och glass, innan vi tog en tur i grannskapet.
Karen Blixen, författarinnan bakom Mitt Afrika, bodde en gång i tiden bakom kröken, och hennes hem var nu ett museum, vilket prompt besöktes.
Och eftersom resan snart var till ända, lyckades jag få i mig en sista dorado, på Rusty Nails.
Med svårmod arrangerade jag en taxi inför morgonkvisten och gick till sängs tidigt, denna sista natt under Afrikas himmel.
31 mars
—under vilken taxi togs, plan flögs, och resan avslutades
Upp i arla. Jag skakade en sista tass med Gyu och tog taxin till flygplatsen. Fulsprit inhandlades och planen tog mig via London till Landvetter. Strax innan midnatt klättrade jag upp på mitt sovloft hemma på Kastellet (och insåg att det var första överslafen jag haft på många veckor) och tänkte igenom mitt äventyr.
Med Afrika avbockat är således alla kontinenter på västra halvklotet besökta, och i min målsättning att bese dem alla är den stora planen att ta sig till Nordamerika, Sydamerika och till sist Antarktis. Men för nu, Hakuna Matata!
