Resor

Äntligen ljöd väckarklockan! Ja, det vill säga, mobiltelefonen spelade introt till Pink Floyds Time från deras klassiska album Dark Side of the Moon. Dags att kliva upp och lägga de sista bitarna till det stora pussel som kallas förberedelse. Det var således dags att inleda årets absoluta höjdpunkt, AussieTrip 2005. Och, i samband med det, begynna reseloggen och besluta i vilken form den skulle skrivas. Efter idogt frukostande, G-P-läsande och diskande togs beslutet att den skulle skrivas i skönlitterär jag-form.

I över ett år hade jag jobbat över, i snitt och på ett ungefär en timme per dag, utan att lyfta ett öre i övertidsersättning; allt lades i timbanken. När juli var över hade jag skrapat ihop tillräckligt för att kunna slinka iväg fem veckor med bibehållen lön. Sparande och lån bidrog till reskassan, och efter att i det närmaste besökt the land down under via vänner, webben och välskrivna böcker hade en preliminär resplan upprättats och de flesta erforderliga biljetter inköpts. Jag tog sista veckan på halvfart, men fick ner allt som kunde tänkas behövas i min, visade det sig, perfekt volymstinna ryggsäck. Kopior på pass, biljetter, vouchers och allsköns plastkort togs, digitalkamera lånades[1], vandrarhem och dyktrippar beställdes och jag var good to go. När så Time ljöd från min batterislukande Motorola var resan officiellt påbörjad.

Ett ljudligt tutande hördes från gården nedanför och jag tog en sista koll på min nedsläckta, urpluggade lägenhet. Gnuskorna[2] snörades på, och ner gick jag. Tutet hade bevisligen kommit nån helt annanstans ifrån, ty varken Steve eller skruttig Scorpio stod att finna. Ett mobilsamtal senare var dock bägge på plats. Med skrikande däck och dito Rammstein tog nybesiktigade gamla Bettan med Steve vid ratten mig till utrikeshallen i Landvetter.

Gamla Bettan, t.v., blev kvar på ytan trots att Martin tydligt signalerade "Vi går ner"

Incheckningen gick som ett rinnande vatten, och fortare än man hinner säga "Lorry, petrol, shagging, bollocks and bowler hats" satt jag i gaten till London. Och där var trångt, och ett lokalt rockband som skulle turnera i Sydamerika. Jag, däremot, tog mig till British Airways och flyget till Singapore.

Sön 30/10: Träsmak

En pyttig LCD visade filmer jag redan sett, filmer jag inte ville se och filmer jag gärna ville se, men inte på pyttig LCD. Valet föll ändock på den datoranimerade barnfilmen Madagascar, som lämnade en hel del övrigt att önska. Ben sträcktes i Singapore och sista sträckan avverkades med hjälp av för mig dittills okända Vinterbergregisserade, von Trierskrivna amerikanska indieflicken Dear Wendy. Helt, som Flanders skulle sagt, okely-dokely-dey.

Mån 31/10: It's pretty much a madhouse, a madhouse

Vi minns MAD. Vi läste MAD. Vår kunskap om hur saker och ting sker ute i stora, vida världen baserades vad som förmedlades i MAD. I MAD kommer flygbagage aldrig till samma destination som tillhörande passagerare, och i Melbourne fick jag MAD-chock. Tydligen skulle resten av ryggan anlända till Melbourne nästa dag och forslas vidare till Cairns och dess International Hostel. Om gudarna ville skulle jag ha tillgång till rena kläder, loggbok och mp3-laddare efter avslutad dyktripp. Av en osedvanligt lyckosam slump fanns dock mitt dykcertifikat i säkert förvar i plånboken. Jag gav mig ut på en fruktlös jakt på British Airways kontor för att inkassera $100 utan att passera gå, på det att jag månne kunna köpa handduk, badbyxor och kalsonger.

I väntan på Jetstars Cairnsflyg tog jag mig en därför avsedd[3] på The Medallist's Bar och lekte people's-life-story.

Och då försvann täckningen på mobilen, och jag beslöt mig för att köpa ett Vodafone kontantkort. En tanke utan eftertanke, visade det sig; min telefon var låst till det svenska vodafone-nätet, varför mitt $30-kort blev tämligen värdelöst (framför allt emedan täckningen återkom småningom).

Och som om 30 timmar på flyget inte räckte, tog jag planet till Cairns, blev inte alls hämtad av vandrarhemmets för-tillfället-på-verkstan-gratisbuss, tog taxi (och fick ersättning) och in på International Hostel.

Och klockan började ticka, så jag tog mig ut i stan i sökande efter dykarrangörens kontor. Efter åtskilliga trampade kilometer i ostrumpade hajkkängor fann jag vad jag sökte. Där var dock stängt, och alltså fann jag inget annat val än att köpa survival-badbrallor och –handduk. $20 för badshorts är väl överkomligt, men med vad tänkte jag då jag langade upp $50 (över 300 kr) för en handduk? Var det en magisk handduk med enorm absorptionsförmåga, stor som ett enmanstält men som ändå gick att vika ihop och rymmas i en tändsticksask? Var det en handduk gjord av alvrep, turinsvepningen och mithril? Var det en handduk vävd av Picasso, Rembrandt och da Vinci? Ack nej; bara en vanlig tacky turisthandduk[4]. Icke desto mindre behövde jag ett badlakan, och British Airways skulle få sina fiskar varma (för $100).

Tis 1/11: Finding Nemo

I ottan, var just och jämnt när jag gick upp. Väckarklockan hade såklart inte anlänt, så jag fick köra med mobilen och slösa dess batteri. Men upp kom jag, och frukost åt jag, och espresso drack jag och in på dykturen checkade jag. Ombord på ReefQuest på färd mot Great Barrier Reef samspråkade jag med en lokal herre vid namn Alan, som trots tidigare bud inte skulle bli min buddy. Istället teamades jag med en gråhårig britt, en tunnhårig canadick (med en väldigt söt och trevlig fästmö) samt samme gråhårige britt för mina tre respektive dyk.

Dessa var heltigenom fantastiska. Sikten var makalöst god, vattnet var varmt och djurlivet... djurlivet! Clownfish[5], trigger fish, koraller, havssköldpaddor och en myriad andra fiskarter besågs, den ena mer färgsprakande än den andra. Tre dyk och en miljard erfarenheter rikare gick sedan färden åter till Cairns.

Så okej, bilden är tagen i Melbourne Aquarium. Men gynnaren ovan hade en brolla på Norman Reef, och dessutom ville jag inte förstöra Håkans kamera genom att dyka med den. Än.

Barfota på omänskligt heta betongplattor önskade jag innerligt att min packning hade kommit fram. Lycka och prisskelov; rena kalsonger, en bräddfylld necessär och framför allt ett par sandaler väntade på mig i International Hostels reception. Efter en mycket välbehövlig dusch tog jag mig en ale och ett mål mat på huskrogen Rattle & Hum, innan jag gav mig ut på stadens gator. Mitt syfte var att finna en frisör[6], men pga Melbourne Cup och dess status som allmän helgdag för barberare fick jag fruktlös och långhårig vända åter med en tacky turisthatt som tröstpris. Min vishet rådde mig dock att kolla upp varifrån morgondagens buss skulle avgå. Och nästan utan att somna där jag satt lyckades jag pränta ner, inte bara min resejournal, utan även mina dykfakta och –erfarenheter i därför avsedd nyanländ loggbok.

Ons 2/11: En busschaufförinna, en busschaufförinna...

Tuppen tycktes vara det djur att vara uppe med under denna resa. Efter en snabb brekkie på torget i Cairns mönstrade jag på OzExperience Cobber Inland-buss. Vår kombinerade driver/guide Ali rattade runt i Atherton Tablelands och visade allsköns turistfällor.

Boutros Boutros, Fares Fares, Duran Duran, Millaa Millaa. Aboriginerna dubblerar sina ord för att påpeka att det är väldans mycket av den varan. Millaa betyder vatten

Big Curtain Fig Tree, Eacham Lake, Millaa Milla Falls (de två senare i vilka jag självfallet badade), Johnstone River Crocodile Farm samt en stillsam promenix i den tropiska regnskogen vid Lacey Creek stod på programmet.

Skippy McJump undrade vars hennes lille Joey tagit vägen. Förmodligen till Scotty's i Mission Beach, tänkte jag

När vi väl anlöpte Scotty's Backpackers i Mission Beach hade jag ytligt lärt känna några av mina medresenärer, och fler blev det under kvällens kängurustek- och ölextravaganza.

De flesta blev dock kvar i Mission beach, men Västeråsaren Micael, Kiwiguy Chris och jag var redo att resa vidare nästa dag.

Tor 3/11: Captain James Cook slår till

Morgonen på Scotty's var regntung, i nästan direkt likhet med mitt huvud. Icke desto mindre studsade jag upp och fick i mig en smula brekkie. Det bar sedan iväg till Townsville, vars högsta topp erbjöd en magnifik utsikt över staden, bukten och Magnetic Island, vår nästa destination.

Ön har, liksom nästan allt annat i Australien, fått sitt namn av kapten Cook. När han seglade förbi fick hans kompass tuppjuck, så han förutsatte helt sonika att ön hade en enorm magnetisk dragningskraft, därav namnet. Senare visade det sig dock att så inte var fallet, det vara bara hans kompass som var något av ett måndagsexemplar.

Efter en blåsig färjetur till den inte så magnetiska ön tog vi in på Base Backpackers. Det var lite som en studentkorridor, eller kårhus, fast i tropikerna; mycket ungt folk, delat kök, schysst musik, biljardbord och vansinnigt trånga rum. Och det låg beläget alldeles vid stranden, den strand vid vilken vi skulle paddla kajak.

Havskajakpaddlingen var annorlunda mot vad jag hade föreställt mig. Istället för att paddla i täckt kajak, i samlad tropp längs något slags skärgård, blev det mest random fajter mot vågorna i en ranglig plastsak. Framför allt vid grannviken fajtades vågorna; de samlades, trycktes ihop och blev enorma. Med ett lyckades en och samma våg driva mig ur kurs, fylla flytetyget och tippa kajaken runt. Plötsligt var jag blöt och med en båtliknande plastbit över mig. Nästan lika plötsligt stod jag i vattenbrynet och spanade ut över en miljard surfvänliga vågor jag var tvungen att forcera om jag någonsin skulle kunna komma tillbaka med något slags heder i behåll. Ett stort antal rejäla kraftansträngningar senare, och så var jag åter på öppet vatten som inte ville mig illa. Jobbigt, men kul.

Jug, jug, jug[7] went I. Chug, chug, chug went my throat. Kvällens aktiviteter bestod av öl, biljard och öl. Ellie & Rachel från Derby, UK slöt sig till Chris, Micael och mig. Yawn, yawn, yawn went I. Snore, snore, snore went my throat.

Fre 4/11: Coca-Coala

Fredagsförmiddagen var relativt mulen, vilket troligen var ett lyckoslag: Idag skulle det traskas å det mycknaste i ländig terräng högt upp i det blå. De gamla kanonstationerna högst uppe på Mags I tjänade utmärkt som utsiktsposter under kriget, och även nu. Vandringen upp förväntades innehålla möjligheten att se koalor lojt krama eukalyptusstammar och att slicka på myror, närmare bestämt Green ant. Koalorna lyste med sin frånvaro, men jag testade, trots att det kanske låter som en brittisk förolämpning, att vara sk ant arse licker. Det var inte alls dumt, om sanningen ska fram, och det ska den. Det smakade såsom en citronhalstablett och förväntades, enligt aboriginerna, hjälpa mot den värsta törstkänslan.

I trehundraåttifjärde trädet från vänster sitter en koalamamma och hennes ungar. Honest jag lovar!

När så alla koalor var osedda, tillräckligt många myrstussar blivit slickade och alla utsiktsfotograferingar var avklarade tog vi färjan åter till Townsville och sedan ner till Porten till Whitsundays, dvs Airlie Beach.

Där var en motormunnad engelsman vid namn Terry på vårt rum, så Micael och jag gick ner på stan. Fantasea Festival skulle just invigas och det var fjortisfylla och göteborgskalas och fåniga självlysande attiraljer. Men den överdyra folköls-fourexen byttes efter den plötsliga regnskuren mot Paddy Shenanigan's och deras Guinness. Och det var pubtrubadur och Sweet Home Alabama och allsång.

Jag ringde OzExperience för att boka plats på morgondagens buss, men det var någon nanosekund försent; jag var etta på väntlistan, så jag beslöt mig för att gå upp till kl 7 och hoppas på något avhopp. Jag gick till sängs med minnet från dagstursbroschyrerna; var skulle jag månne vara på lördag och söndag?

Lör 5/11: Både Country och Western

På bussen till Kroombit, visade det sig. På bussen till Kroombit, visade det sig, befann sig två norska tvillingsystrar och deras storasyrra. Där fanns även Micael, ett gäng tossiga Poms[8], ett gift canadensiskt par, några fjuniga canadickiska high school kids, svenskan Pauline, finnen Jaakko och tyskan Julia. Eftersom schweiziskorna Nicole & Michelle samt Chris stannat i Airlie Beach var det således endast Micael och jag (samt driver/guide Ali) kvar av ursprungstruppen från Cairns. Lite senare klev min bussgranne Andrea ombord, och iväg skakade bussen syd-sydväst med kurs mot kor.

Team Sweden sparkade gift engelsk stjärt i bouleliknande, excentrisk-boll-rullar-sporten lawn bowling innan OzExpressen vinglade vidare. Bo-Raglans taverna sålde mig dagens första XXX.

Den långa, långa och, för all del, långa bussresan fördrevs med film och frågesport. Ozquizen vanns inte av Andrea och mig, mest tack vare att Mr & Mrs Canada var vansinnigt petiga i rättningen. I Battle of the sexes gick det dock bättre.

På Lochenbar Cattle station i Kroombit bjöds det på BBQ med lokaluppfödda kor på tallriken. Efter maten stundade lektioner i boskapspiska och diverse mer eller mindre fåniga lekar. Det var kul och annorlunda, men efter varannan XXXX och varannan VB gick jag till kojs efter att ha spanat in de hundratals grodor som bodde på the dunny.

Sön 6/11: Goatbusters

Jag trodde jag skulle få a man's breakfast, men det blev bara flingor med mjölk och toast. Det var dock tillräckligt för att ge mig energi att bokstavligen tackla getterna. Vårt lag Mangina vann, i morgonens rodeo, såväl brännmärkningen som getmjölkningen. Enda individuella tävlingen var lassosnarande av därför utvald get (bland en hel hjord andra), och snabbast av alla var Captain of Team Mangina, dvs jag.

Med countrymusiken strömmande ur högtalarna lämnade vi Kroombit och siktade ånyo mot kusten. Dessvärre uteblev den utlovade scooter-roon (kängurusafari på scooter) av försäkringsskäl. I 1770, eller för den delen Agnes Waters, serverades världens största Fish 'n Chips, stor nog för att mätta ett mindre landslag.

Snart var vi framme i Hervey Bay, och den Martin som spatserade The Esplanade fram var avsevärt renhårigare, märkbart oskäggigare och tydligt nagelkortare än den Martin som tidigare checkat in på Palace Backpackers. Efter ten-ish minuters (dvs bortåt trekvart) promenad blev Subways vårt födoställe och Prince of Whales[9] vårt vattenhål.

Regnet kom, och vi gick. Regnet tilltog och vi utnyttjade en närbelägen busskur som skydd mot den värsta skuren. Polisbilar, en tre-fyra stycken sökte sig till grannskapet. En lång polis kom mot mig, och han vinkade med handen, undra' om vi hört nånting, som kanske var en fight. Icke, sa Micke.

Mån 7/11: Fraser Island ep I

'I'll just point it out for ye, mate' sa jag till den aboriginske busschauffören, ty i sanning är mitt efternamn, till skillnad från mitt internationellt gångbara förnamn, för den engelskspråkige en gordisk gåta och ett energiskt enigma.

'Go ahead, mate', sa urinvånaren och klonk arrrgh screech gick växellådan. Vi nådde hamnen och bordade båten. Med från OzExperience-gänget var Jaakko, Micael och Julia. Fraser Island låg blott en halvtimme bort och snart nog hittade vårt sällskap av vanliga backpackers, japanska fototurister och relaxande internationella och lokala pensionärer till sina respektive guider. Vår ranger Dave[10] forslade in oss i en makalöst skumpig 4WD-buss och tog oss till Basin Lake, Lake MacKenzie och den totalt ljudlösa Wanggoolba Creek. Att gå från eukalyptusskogen till regnskogen var som att gå in i en väldigt påtaglig vägg; gränsen var uppenbar, och promenaden en upplevelse.

Förutom de gamla bekanta fann jag mig konversera med brittiskorna Abi & Rebecca, danskarna Jesper & Jesper och finskorna Veera & Mia. Senare, under kvällens pizza- och pastasmorgasbord växlades det även ord med aussien Natasha och canadensiskan Christine, och jag fördjupade min kontakt med Julia från Tyskland. Hon bekände med illa dold stolthet att hon hade, tro det eller ej, i sin ungdom besökt en David Hasselhoff-konsert.

Vi åkte på spö i biljard och var nära, så löjligt nära, att ta hem aftonens frågesport. Men, hare, cigarr, bazooka. Jag undrar hur många som på ett naturligt sätt kan avsluta en dags resedagbok med ordet bazooka?

Tis 8/11: Fraser Island ep II

Bacon, eggs, sausages, spam, tomato, spam, baked beans, spam, spam, spam. Samt bröd och flingor och Vegemite i småpack. En minst sagt rejäl frukost stod upplagd som ett takeaway smorgasbord[11].

Vi bussades runt till fantastiska vyer vid Indian's Head, gled med strömmen i Eli Creek, undersökte vraket Maheno, badade i Champagne Pools och hade en totalt impulsiv, out of the blue[12] flygtur i en femsitsig Cessna. Fantastiskt. Makalöst. Obsalut ferpekt. Helt klart värt alla sextio dollar.

Om man lyssnar riktigt noga, kanske man kan höra Natasha, Micael, Julia och mig nynna ledmotivet till Doktorn kan komma

Allt detta, samt god lunch, smarrig texmexbuffé på kvällen och mycket trevligt sällskap på bussen gjorde detta till en av resans mest lyckade dagar, hittills.

Ons 9/11: Fraser Island ep III

En tredjedel av gruppen hade lämnat oss, och således tog vi den mindre bussen till ställen som Stone Tool Lookout, Lake Wabby med dess branta sanddynsstränder och Lake Boomanjin, världens största sanddynssjö.

Foton togs, sand-Ullevi byggdes och David Hasselhoff-imitationer utfördes i fejkad slow-motion.

Mellan Lake Wabby och en avlägsen orange skylt låg Hammerstone Sandblow. Det var ett utsträckt, gigantiskt sandområde, och om man stod rätt och riktade och zoomade kameran rätt såge man endast sand och himmel. Dock ville jag inte gå miste om detta fototillfälle, så när bilden knäpptes kunde man även se mig, krypande i välkänt dödstörstig-man-kryper-genom-öknen-på-serietidningssätt-manér.

Jag reste mig dock raskt, ty Hammerstone skulle korsas. Efter avsevärt längre tid än vi räknat med nådde vi den brandgula skylten på andra sidan, och den upplyste om att Ocean Beach, där vår buss förhoppningsvis stod och väntade, låg 800 meter bort. Efter fem-tio minuters traskande upplyste en ny skylt om att Ocean Beach låg 800 meter bort. Om det var rea på "Ocean Beach 800 m"-skyltar eller om det genom en flux i tid-rum-kontinuumet är så att Ocean Beach alltid ligger 800 meter bort förtäljer inte historien, men hursomhelst blev det därefter ett stående svar på frågor som "Hur långt är det till Sydney/toa/närmsta bar/Woolworths/etc?" "Tja, 800 meter. Ish."

Skak skak skak gick bussen och snart var det dags att lämna världens största sandö. I Hervey Bay återanslöt vi oss till Pauline och sköt pool. Mellan stötarna ringde jag mina minst sagt avlägsna släktingar[13], och bokade därmed tre nätter i Brisbane med mat, säng och trolig tvättmöjlighet hos Helen & Sam.

Tor 10/11: Didgeri... d'oh!

En ny driver/guide som lystrade till namnet Matty och som var en surferdude med Heath Ledger-vibbar välkomnade oss vid OzEx-bussen. Söderut for vi, och landade i Rainbow Beach, där vi, istället för den utlovade didgeridoo-tillverkningen, tjingade boomerang. Vi fick även designa och måla våra egna, vilka lackades och torkade medan lunch åts och flerfärgad sand i varierande metamorf grad besågs.

En del av bussens backpackers stannade kvar, och vi andra skumpade vidare till Noosa, home of the rich and/or famous. Noosa var en mycket pittoresk liten stad vid flodmynningen, så pittoresk att nästan alla beslöt sig för att stanna. Vi tog farväl av Julia (som senare skulle till Brisbane och lång tids studier, så det var det sista man såg av henne, dessvärre) och Pauline (som dock skulle vidare till Byron Bay efter Brisbane, så henne skulle jag troligtvis träffa igen).

Endast the three amigos (Jaakko, Micael och jag) bordade bussen från Noosa till Brisbane, och vi fördrev tiden med the Simpsons.

Efter att, helt utan att besöka det, passerat Steve "Croc Hunter" Irwins Australia Zoo, anlände vi till Brisbane. Jag ringde Helen, beskrev var jag var och hur, och de kom och hämtade mig. Det bjöds på steak on the barbie och jag lyckades tvätta.

Fre 11/11: Hos frisören

Efter en god natts sömn, ensam i rummet och i en stor dubbelsäng, for jag med Helen & Sam till deras respektive jobb strax utanför stadskärnan. Jag tog en promenix längs flodstranden och pris ske lov: en frisör! Eftersom hon började med sidorna och uppepå, hade jag en kort skrämmande stund en tämligen aggressiv hockeyfrilla[14], och under resten av mitt liv kommer jag gräma mig att jag inte hade sinnesnärvaro nog att fiska fram kameran och låta henne fota mig i den tyska nationalfrisyren. Tillfället gick mig förbi, ty snart hade hon även friserat nacken.

Med kraftigt decimerad kalufs strosade jag runt i det livliga morgontumultet i Australiens tredje stad. En dagsbiljett på lokaltrafiken innebar att jag kunde glida med färjan upp och ner för Brisbane River.

New Port Park och University of Queensland besöktes, liksom South Bank och dess lagun och marknadsstånd. Jag var sekunder från att skaffa mig en LotR-tatuering (temporär), men la istället mina sista slantar på vykort och porto. Snart nog var arbetsdagen över, och åter till Samford for vi, till hemmagjord pizza och sponken[15].

Lö 12/11: Barra

Och sedan en Queenslandsk tradition: en Saturday drive. Vi for upp i bergen, med spektakulära vyer och slingrande serpentinvägar. Där var även tjockt med motorcyklister, och jag fann mig än mer benägen att hyra hoj i Tassie.

Vidare for familjen Johnson och jag till Lone Pine Koala Sanctuary, där jag för första gången såg (och hörde[16]) naturens egen teddybjörn.

Efter ett kort besök på puben, där New South Wales' husbryggeri Toohey's hade sin ale ('Old') på fat, bjöds jag på en makalös matfisk. Barramundi kan mycket väl vara den godaste fisk jag ätit. Macallan och Talisker till ZOO TV på laserdisk och fyllesnack om musik fick avsluta min sista kväll i Brisbane.

Sön 13/11: Hippie Hippie Shake

Solen går upp tidigt i Queensland, men jag var inte långt efter. Helen & Sam körde mig till city, där jag vackert fick vänta på bussen i trekvart. Frat hette vår motormunnade driver/guide och bland passagerarna återfanns, som väntat, Pauline och Micael. Dessutom hade schweiziskorna från Cairns hunnit återansluta.

Det dröjde inte länge förrän vi kom till Surfer's Paradise för ett kvickt depåstopp. I Wurrumba åt jag för första gången i mitt liv på KFC och snart var det dags för ett nytt national-parkstraskande. Springbrook NP erbjöd bland annat Purlingbrook Falls och en skön klipp/grottformation i form av en naturlig bro. Ett vattenfall strilade genom taket och det var en underskön syn. Någon gång under hajkandets gång fick jag en fästing på benet, så pincetten på min inte helt schweiziska armékniv kom väl till pass.

Batcave: De riktigt rika fladdermössen hade tillgång till såväl pool som dusch direkt i grottan

Det dröjde knappa två minuter innan vi blev erbjudna gräs. Jag avböjde vänligt men bestämt och köpte istället en Bringabong-tanktop. I Nimbin[17], Nearly Normal Nimbin, var det hippies bakom varje gathörn, hippies under varje sten, hippies varthän man än såg. Cartman hade fått rascha.

Nearly Normal Nimbins mest välbesökta butik funderade på att stämma Billabong för upphovsrättsbrott

Vi hade nu lämnat Queensland bakom oss och befann oss i New South Wales. Byron Bay låg inte långt borta, och efter en snabbtitt på stan köade vi in oss till Cheeky Monkeys, mittemot mitt vandrarhem Holiday Village, och dess omtalade gratisgrill och –pilsner. Ölen flödade ur jugs, det dansades på borden (även jag, tro det eller ej) och stämningen var på topp.

Mån 14/11: Captain James Cook slår till igen

I Byron Bay (som naturligtvis fått sitt namn från en av kapten Cooks kompisar) sägs storheter som Paul "Crocodile Dundee" Hogan och Elle MacPherson bo. Dock träffade jag varken The Body eller hennes syster på min promenad ner till beachen. Jag hade, trots sen hemkomst, gått upp redan vid nio för att ta farväl av Pauline och Micael.

Jag funderade och funderade, och efter att ha fått ett tips från min roomie Ursula bokade jag ett tandemglidflyg. 120 dolares kostade förmånen att se Australiens östligaste punkt från ett stilla segelflyg, men det var det värt. Dock beslöt jag mig för att skära ner på öl- och andra matkostnader genom att dels inte gå ut och dels laga min egen lunch och middag. Aussie burger i english muffins blev lösningen, och smaskens det var.

På det hela en relaxande bakfylledag, inklusive solbad, sim i hav[18] och pool, glass med Ursula och hennes homies Nina och Catherine samt en ny Robert Rankin-bok.

Tis 15/11: Slippery when wet

Jag var i tid, men bussen var ej på plats. Lyckligtvis var OzEx-drivern för den norrgående bussen där, och han fixade dit Jason, vår inlandroute driver/guide. Det var ett litet sällskap, visade det sig, med en angenäm, om än ovan, könsfördelning: Sju damer och tre herrar plus chaufförn. Schweiziskorna var åter på plats, liksom snacksaliga Laina från Liverpool, det canadensiska paret, en tystlåten engelsman samt en norska. Sju damer? Ja, efter att ha hunnit en bit ut från Byron Bay fick Jason ett telefonsamtal om två minst sagt senkomna svenskor, så efter två major U-turns var resesällskapet komplett.

För första gången kom mina vandringskängor till användning då vi hajkade upp till den sagolika utsikten högst upp på Bald Rock. Slightly Lord of the Ringish, som jag skrev i gästboken. Vädret var inte på topp, och under picknicklunchen rullade dimman in och skymde utsikten. Regnet hade även gjort den sånär som på laven helt kala granitmonoliten lagom hal, och färden ner blev ett lagom shaky äventyr; det visade sig att kängornas sulor var aningen för hårda, vilket förvisso bara ökade adrenalinkicken.

Vi var nu tämligen långt från kartans mitt och hamnade i Glen Innes[19], i vilken Stonehengeliknande druidstenar, likväl som en miljard flugor, stod som spön i backen.

Om Glen Innes erbjöd en miljard flugjävlar, så reraisade Myall Creek till två miljarder. 1838 hade en brutal slakt lett till 28 aboriginers död, samtliga gamla, kvinnor eller barn. Stället är numera en sk reconciliation site, en försoningsplats, med en minnespromenad för stilla reflektion och kontemplation.

Inlandet i New South Wales är i sanning flugornas högborg; vid Imperial Hotel i Bingara var de överallt, på min person såväl som på min BBQ steak. Somliga gav sig även på min öl. Bastards!

Åtskilliga Toohey's Olds, några crappy games of pool och snicksnack med Laina, Jas och Richard senare gick jag till knarrig sängs, redo för nästa morgons skumpiga äventyr.

Ons 16/11: Yee-haw!

En hyfsad brekky[20] var just och jämnt vad jag behövde för att för första gången i mitt liv kasta mig upp i sadeln. Hästsadeln, alltså. Min häst Stella var lite blyg och gick i omvägar en bit från de andra pållarna, vilket förmodligen gav mig fler kilometer för de $40 tvåtimmarsritten kostade. Jag fick mycket snart häng på rytmen och rörelserna vid skritt, och det var cool. Jag testade även den skakiga, men stationära röven-konstant-på-sadlen-upplevelsen av trav. Galoppen uteblev emellertid, och får vänta till nästa gång jag svingar mig upp i sadlen, när det nu blir.

Och se, och för all del, skåda! Ännu en The Something Capital of Australia, komplett med The World's Largest Thingy. I detta fall Country music respektive Golden guitar. Tamworth hade dock ytterst lite att erbjuda i dryckesväg, men efter idogt letande lyckades jag införskaffa ett sexpack Toohey's Old för senare konsumtion i tassemarkerna.

I tassemarkerna, närmare bestämt The Steps Wilderness Resort i Barrington Torps bjöds det på smaskig, vedugnsbakad pizza efter ett parti beachvolleyboll.

Kvällens höjdpunkt var den overkliga och häpnadsväckande upplevelsen av nattforspaddling i månens, och i viss mån stjärnornas, bleka sken. Iförd våtdräkt, flytväst, hjälm och pannlampa paddlades det nerför Barrington Rivers forsar, vilka besatt namn som "The Gorge of Death" and suchlike.

Efter avslutad färd, vilken bara innehöll ett par, tre fastna-med-röven-på-stenar, var det läge för ett parti extreme hot-tubbing. Naturligtvis föreslog någon en sitta-så-länge-som-möjligt-i-det-kalla-karet-tävling, vilken blev trevägs oavgjord mellan Maja (SWE), Sean (CAN) och Martin (SWE).

Tor 17/11: Hello, Sydney!

En kort och i ärlighetens namn tämligen undgänglig bushwalk längs Barrington River stod på programmet efter en hyfsad brekkie. Abseiling, dvs firning, var en aktivitet endast eder sanningsenlig vågade sig på. Kul, men överraskande jobbigt. Svetten lackade, och jag började misstänka att mina sandaler snart skulle bli mogna och redo för skörd.

Vinkandes adieu till The Steps for vi via två vadställen över Barrington River och the Dark Looming Shadows of Dungog[21] söderut med sikte på Hunter Valley och dess vindistrikt.

Innan druvjuicen skulle provsmakas, lunchades det på meat pie i porten till Hunter Valley, tillika staden med världens största uppblåsbara jultomte, dvs Cessnock. Genom vinrankorna slingrade sig OzExpressen och stannade vid McGuinlan's vineyard. Av någon anledning blev jag konstant tilldelad en avsevärt mindre mängd vino än mina kamrater, men gick detta till trots lös på en av varje signifikant färg: En röd som present till Claud och en vit till mig.

Och sen bar det av för staden som stod värd för OS 2000. Jag checkade in på Base på Kent street, strosade runt i grannskapet och började min väntan på dagens födelsedagsbarn. Sent omsider SMS:ade hon att hon var på födelsedagsmiddag hos mamsen, och jag tog således min Mats ur skolan och knoppade in.

Fre 18/11: POETS Day [22]

Skägget rakades. Fingernaglarna klipptes. Skägget rakades. Kroppen duschades, frukosten åts och ut i solgassiga Sydney gick jag. Darling Harbour blev målet för mina sandalprydda apostlahästar.

Jag spanade ut över hamnen, bokade lunch med Claudie och spatserade ner till Sydney Aquarium. De tog hutlösa $27 i inträde, alternativt $44 för paketet Syd Aq, OzTrek och Sydney Tower. Sålunda beslöt jag mig för att strosa runt i det mångt mer gratisa sjöfartsmuséet istället. Efter lite kringelikrokande parkomvägar styrde jag min kosa till Martin Place och mötte Claud för lunch.

Efter att vi, över varsin tonfiskpasta, uppdaterat varandra om lokala nyheter återgick hon till jobbet och jag till planlöst kringstrosande.

På ett sätt som på många sätt skiljde sig från min vanliga lokalkänsla lyckades jag hitta Circular Quay, med grannarna Harbour Bridge och Sydney Opera House i blickfånget. Och foton togs, och i sakta mak gicks det runt världens mest distinkta musikbyggnad och dess till överraskande stor del brunbeiga Höganäsplattor.

Jag vände åter till Base via Royal Botanic Gardens och Hyde Park och letade upp telefonautomaten: Ett samtal till Claudie (för att boka tid och plats för kvällens middag) och ett till min gamle studiekumpan Per Henrikssons voicemail (för att föreslå en enkel pilsner framöver).

Jeans, skjorta och ickesandaler blev min definition av vad jag kallar 'backpacker chique'. Vi for med hjälp av Claudies lånade Golf ut till de italienska kvarteren i Inner West och festade loss på kalv och lokalt rödtjut. En kulsmörig italiensk orkester underhöll plazan, och vi avslutade med gelato och kaffe.

Lör 19/11: Bondi och barra

Ännu en morgon i staden. Jag sov till sent, emedan det var inplanerat en brunch med Claud och vänner på Brown Sugar i Bondi. Även om det var hutlöst dyrt ($8 för müsli och yoghurt, t ex) fann jag ett hyfsat prisvärt alternativ, nämligen ägg & bacon på toast samt kaffe. Därefter påbörjades en promenad i den fuktiga hettan längs Bondi Beach bort till Tamarama. Stråket kantades av allsköns skulpturer av konstnärer från hela världen, ty detta var näst sista dagen av den årliga utställningen Sculptures by the Sea. Många vackra, smarta, coola och/eller häpnadsväckande konstverk stod till buds, men bäst av dem alla var nog ändå de fantastiska sandstensklippformationerna.

Efter ett dopp vid Bondi Beach (ännu en ruta ibockad) for vi till Sydney Fish Market, där dagens middag inhandlades.

Fröken hade sedan tidigare planer för kvällen, så jag stekte min ena baby barramundifilé tillsammans med lime och sötpotatis och korkade upp min vita McGuinlans, medan tvätten tvättades och långtifrån torktumlades.

Sön 20/11: Kultur, Kings Cross och knatande

Återigen en mulen dag. Således fick Manly och Blue Mountains vänta till förmån för traskande i staden och dess parker och museum.

Art Gallery of NSW, som bl a bjöd på målningar av lokale surrealisten James Gleeson, och Australian Museum, som förutom aboriginhistoria och lokalfauna även erbjöd en animatronicsmonsterutställning, blev förmiddagens kulturtuber.

Stadens delar undersöktes i min jakt på det sk The Movie Room (enda bion i stan att visa Serenity). Bland annat hittade jag till Darlinghurst och Kings Cross, där strippklubbarna och vuxenboklådorna stod som neonfärgade spön i backen. Via Hyde Park och Botanic Gardens tog jag mig förbi operahuset till The Rocks, Sydneys äldsta stadsdel, men anlände precis när marknadsstånden packades ihop.

När kvällningen började komma styrde jag åter min kosa mot Darlinghurst, denna gång via mitt internet-café Everywhere Internet för att kryssa i och skriva upp exakta positionen för the Movie Room på därför avsedd karta. Framgången blev större denna gång än på förmiddagen, och efter att jag skaffat mig min bäring festade jag loss på en $10 steak, med ett sinnrikt personsökarsystem för att informera om att steken var klar.

Att the Movie Room var svårt att lokalisera hade sina randiga; det var beläget i samband med en Govindasrestaurang, och var långtifrån din standardbiograf. Stolar är tydligen något som händer andra salonger, ty här låg man ner och tittade på film. Oerhört coolt, avslappnande och bekvämt. Och filmen var lika bra som serien[23], så jag accepterade med ett leende på läpparna att promenera hem i duggregnet.

Mån 21/11: Vyer

Jag vaknade mer eller mindre av mig själv, tog frukost och kollade vädret: Rätt okej, vridande till hyfsat, lokalt skapligt. Ergo: upp i luften med mig.

Pylon Lookout på Harbour Bridge bjöd på en enastående utsikt över staden, såväl som en insiktsfull historik över bron, och vissa hintar om dess konstruktion och grundläggning som fick hjärtat att värmas hos en gammal Väg- och Vattenbyggare. Sakta men säkert gick jag ner de cirka 200 trappstegen, genom the Rocks och bort till centrum, där lunch åts med Claudie på ett food court.

Men upp i luften med mig, ånyo: Sydney Tower stod majestätiskt och väntade på att sluka intet ont anande svenska turister. OzTrek var en Cinema180°-liknande virtuell åktur i vibrerande, hoppande, svängande och skakande stolar, och faktiskt rätt kul. Men huvudsyftet var såklart själva observationsdäcket och se, och för all del, skåda: Magnifikare utsikt över Sydney får man betala för! Till yttermera visso glömde de riva min biljett, så jag tog beslutet att gå dit igen när mörkret fallit.

På väg tillbaka slank jag in på internetcaféet och köpte flyg till Tasmanien samt bokade MC i Evandale och därmed fanns ingen återvändo: Tasmanien skulle besökas och beses.

På Woolworths fanns vad jag behövde för att komplettera min resterande barramundifilé, och just när jag satte mig till bords, vad skådade då mina norra, månne? Ah jo, gamle bekantingen Kiwi-Chris hade anlänt till Sydney, och hade vid sig vid bordet det engelska paret vi för många herrans dagar sedan slagit i lawn bowling (Dee och Garett) samt en underskön brittiska vid namn Chloë. Snart nog satte vi på dansskorna och gav oss ut i Sydneys nattliv, i en spontan och mycket givande krogrunda.

Tis 22/11: Manly me

Solens strålar skänkte Sydneys slum såväl som societet samt stadskärnan såväl som suburbia sina sovande stadsbor sin signal: Stig-opp! Jag iklädde mig mitt Bringabong-linne, packade mina badbyxor och min $50-Billabong-towel och spatserad ystert ner till Circular Quay och dess Manly Ferry. Ystert kanske var att ta i, ty något bakis var jag allt, det måste medges. Men vad gör väl det när man njuter av solgasset på en stilla färjetur genom världens vackraste hamn?[24]

Färjeperspektiv: Sydney Harbour visar sina sevärdheter, inklusive världens största blåvita lastfartyg

Utan stress eller krav spatserade jag genom Manly bort till beachen. Huvudstranden verkade föga lockande (jag hade i bakhuvudet en aning om att det skulle finnas klippor att bada vid på andra änden). Längs strandpromenaden strandpromenerade jag och nådde snart nog en mindre, avskild strandsnutt med, ja just det, klippor intill. Badbyxor och simglasögon på och plums i plurret. Där fanns rikligt med fisk och badet blev angenämt[25].

Jag gjorde mitt bästa för att dö böcklingdöden, men inte heller denna gång ville solens strålar mig illa. Efter ett tag la jag tillbaka Rankin-boken i ryggan och gick via Hungry Jacks[26] till Oceanworld.

I retrospektiv kanske jag borde ha valt Sydney Aquarium istället, men man kan ju inte veta på förhand. Tunneln var dock tuff, och närkontakt med gigantiska rockor och mindre gigantiska hajar stod till buds.

Åter på vandrarhemmet försökte jag få tag på Per Henriksson. Telefonautomater äter pengar till frukost. De äter pengar till lunch, middag, kvällsmat och nattamat. De äter tom pengar till fyllefloss, och efter att ha minskat min plånboks vikt med bortåt 80% fick jag tag i min gamle kursare för att boka tid och plats för därför avsedd öl.

Town Hall, 19:30, i illasittande, men nya, $10-trainers. Den avlånge V93:an sträckte ut en redo att skaka högertass, och off to the Rocks we did trot.

Nelson. Inte bara ett brottargrepp. Inte bara en noshörning på Kolmården. Inte bara en bråkstake i Simpsons. Inte ens bara en amiral i engelska flottan, utan även en av många självutnämnda 'Ye Oldest Pube in Sydney', och en av få med ett eget bryggeri. Efter en smaskig lammburgare och två olika sorters hembryggt ale drog vi vidare till ännu en 'Ye Oldest Pube in Sydney'. Ivrigt samtalande på gammal hederlig svenska om såväl ditt som datt förtäljde han mig om jobb, familj, Sydney, väder och annat, och jag honom. Innan vi visste ordet av hade vi råkat i samspråk med en stupfull pensionerad lokal civilingenjör och en marginellt mindre plakat VD för asiendivisionen av ett multinationellt geotextil- och anläggningsmaterialföretag. Intressant, om än lite besvärande. Det ska dock tillstås att gratis öl är gott.

Ons 23/11 OS-staden har somnat

En dag i sportens tecken. Grötfrukost (nåja...) följdes av tågresa till Olympic Park. Eftersom där var tämligen heldött, vände jag snart åter, tog fel tåg, hamnade i Parramatta, vände åter åter och klev till slut av vid Town Hall.

Australien har en minst sagt unik flora. Dessa pelar-goner växer spikrakt upp ur den stenhårda, naturliga terrakottan i en av Sydneys många parker, Olympic Park

Efter dusch och ombyte gick jag med raska steg till Darling Harbour, över Pyrmont Bridge och till Star City Casino. Jag satte upp mig på väntlistan till ett $5-$10 straight limitbord, och var på vippen att ge upp då min beeper[27] började pipa och vibbra efter över en timmes väntan.

Två bad beats senare och min stack var rejält reducerad. De flesta vid bordet var dock notoriska synmaskiner, så jag jobbade mig sakta tillbaka till break-even. Lite för sakta, dessvärre; sista kvällen med Claudie på ingen vet hur alldeles för lång tid stod på agendan. Jag cashade in och gick med raska steg till Circular Quay, där en businessklädd jurist stod och väntade på en för en gångs skull försenad backpacker chique herr Smedendahl.

Vid operabaren kändes en Seabreeze som det rätta förfriskningsvalet. Claud valde en nyzeeländsk sauvignon blanc och vi slog oss ner på pirens mur med utsikt över såväl operahuset som Circular Quay och Harbour Bridge.

Efter avslutad drink tog vi bussen till Chinatown, där vi spatserade runt innan valet föll på BBQ King[28], som namnet till trots var en genuin kinakrog. Att gå på sådan i Chinatown, dela på de beställda rätterna och tigga till sig en doggy bag är tydligen en tung sydneysk tradition, så där fick jag ytterligare ett stycke lokalkänsla till livs.

Trots att 'the clock is only the kid' var det dags för Claud att tänka på refrängen, eller i alla fall morgondagens arbete och stress. Vi tog farväl, undrade när vi skulle ses igen, kom inte fram till något och gick skilda vägar, hon per taxi och jag per gång. Och medveten om att jag skulle upp relativt tidigt dagen därpå, styrde jag min kosa till Base. Ingen panik, dock, ty 'the clock is only the kid'.

Tor 24/11: Blå bergen

Jag skippade flingorna, kastade i mig kaffet och bredde två dubbelmackor att förtära utanför Base, emedan jag inte var 100%-ig på exakt när bussen skulle komma. 8:15 visade det sig. Iväg till Blue Mountains[29] for en skara om femton av skilda nationaliteter, mestadels Poms.

Dimman låg tät som torsdagens ärtsoppa, så de sägenomspunna Three Sisters var höljda i, ja, dimma. Istället påbörjades (och för all del avslutades, tre timmar senare) en relativt krävande bushwalk genom undersköna Grand Canyon, kantad och beväxt av eukalyptusskogar och subtropisk regnskog. Branta, tydligt sedimenterade och bitvis med brutala överhäng sandstensklippor omgav oss på ömse sidor, och återigen infann sig LotR-känslan. Efter en picknicklunch med en helt rödbetsfri kycklingroll åkte skjortan av och blottade min L DGIV RE-tröja. Maria från Umeå blev den första på resan att knäcka koden (och många hade fruktlöst försökt), och bushwalken fortsatte.

The Rocks är Sydneys äldsta stadsdel. The Rocks i Blue Mountains är fan så mycket äldre

Efter en välförtjänt vila på bussen befann vi oss på känguruernas köttmarknad, där ordet skygg var något de östra grå inte kände till på något språk. Ett wombatbo och en wombatpoo vittnade om viss punggrävlingsaktivitet, men eftersom de, likt de flesta andra pungdjur, är nattaktiva, syntes varken nylle eller den omtalade benhårda röven till. Kakaduorna lyste med sin närvaro, dock, liksom deras ihärdiga kakaduande.

Det bjöds på te och kex innan återfärden. Jag läste ut "The hollow chocolate bunnies of the Apocalypse" på bussen åter till Sydney och gjorde upp planerna för min sista kväll i världens näst bästa stad.

Fre 25/11: Lönen kommer, lönen kommer!

Pensionärer, tuppar, mjölkbud och bagare. Alla låg de och drömde om, förmodligen, bingo, höns, mejeriprodukter respektive mjöl när jag steg upp. Så okristligt tidigt var det. Jag hann med att svulla frulle, under vilken nyss uppstigna Maja och Lena (svenskorna som var med på bussen mellan Byron Bay och Sydney) kom ner, varför jag inte behövde hissa upp min långtifrån utsövda lekamen till rum 310 och väcka de notoriskt senkomna svenskorna.

OzExperience var utbytt mot Adventure Tours of Australia, ATA, och driverguiden var med största sannolikhet Peter Garetts[30] bror. Nigel hette han, och han körde en grupp om sexton damer och fyra herrar ut från Sydney vid 7-snåret på morgonen.

Första stoppet var Mittagong, vilket, vågar jag vilt gissa, är aboriginska för "Väldans regnig plats mitt ute i ingenstans". Där vidtog kaffe, presentation av resenärerna samt genomgång av resans sträckning och aktiviteter.

Ottawa, Washington DC och Brasilia är exempel på huvudstäder som inte är sitt lands största stad. London, Köpenhamn och Paris är exempel på huvudstäder i vilka jag varit. Till bägge dessa listor kunde nu Canberra läggas. Att beskriva Australiens huvudstad vore som att beskriva en liksidig triangel, en vattenmolekyl eller en rad parallella streck av lika längd: symmetrisk.

Det finns ett skäl till att varje stad i Oz stor nog att ha en bottle shop ståtar med sitt eget War Memorial Museum. Den vid förra sekelskiftet tämligen nyfödda nationen saknade, upplevde man, identitet. 1914, då första världskriget bröt ut och Australien anslöt sig till de allierade styrkorna, var det första gången man gjorde något stort som enad nation. Därmed definierades landets identitet, och krigen har sedan dess spelat en stor roll i den australiensiska nationalkänslan.

National War Memorial i Canberra var likt staden i övrigt: symmetrisk, smart, steril. Efter en knapp timmes vandring bland dioramer, montrar och jaktplan hade jag avsevärt större insikt i vad Shane sjunger om i The Pogues' The Band Played Walzing Matilda.

Canberra är som sagt Australiens huvudstad, och ingen huvudstad är komplett utan en parlamentsbyggnad, ett huvudsäte, det kontrollrum från vilket riket styrs. Canberra har två. Det gamla parlamentshuset blev för litet för att inhysa alla representanter i takt med att landets befolkning ökade, så man lät helt sonika uppföra ett nytt. Det var dit bussen for, och vi samlades på den av vatten omgivna markmosaikön. Mosaiken symboliserade en mötesplats[31], med stigar och djurspår ledande in till cirkeln i mitten. Och ovanför entrén ståtade Australiens stadsvapen, komplett med symboldjuren känguru och emu (djur som inte kan gå bakåt, bara framåt, likt den nyfödda nationen).

Efter besök i balsalen och själva pungpudelns kärna, Houses of Representatives, tog vi hissen upp till taket. Och se, och för all del, skåda: en strålande, symmetrisk sikt ut över Canberra. Och ännu en ruta ibockad, och ännu en stat/territorium besökt.

Åter i flugornas förlovade stat, NSW, sattes destinationen till Jindabyne. Vårt hotell var beläget vid Lake Jindabynes strand. Sjön, som i själva verket är en damm, byggdes 1959-63 för att förse vattenkraftverket med tillräcklig akvatisk action för att försörja 70% av New South Walesarna med ström.

Och, för vilken gång i ordningen det månne vara, bestod kvällen av mat, biljard och öl. Och, för första gången på ett gott tag, sov jag i bottensäng, i ett rum med egen toa och dusch, medan min mobiltelefon sakta laddades.

Lö 26/11: På två hjul för mycket

En bankett. En veritabel festbuffé och en kulinarisk kornukopia av kolhydrater och K-special. Det var den flossigaste, likväl som den svulstigaste, frukosten sen... ja, någonsin. Och nog följde jag backpacker rule #1: När mat bjuds på, äter man. Sin egen vikt är helt godtagbart utan att man verkar åpen. Och allt detta fett, alla dessa kolhydrater, vitaminer och proteiner, all vätska och koffein är nödvändiga när man ska vandra uppför Australiens högsta berg, Mount Kosciuszko. Inte för att vi skulle, men ändå...

Så, i vilket fall, alltmedan Midnight Oils Kosciuszko spelades ombord, for vi de vindlande bergsvägarna upp mot den proverbiala nationalparken. Detta var en tvåhjulingarnas dag. På vägen upp passerade vi hord efter hord av hurtbullar; karlar i tajta trikåshorts, blöja och aerodynamiska cellplasthjälmar. Det var ett årligt cykellopp för välgörande ändamål, och jag blev trött och svett bara av att se dem i sakta mak streta upp för branta backar, till synes utan minsta antydan till välbehövligt nedförslut i sikte. Som om detta inte var nog på tvåhjulsfronten, var detta bevisligen Den Stora MC-träffen, då knuttar från hela Oz möttes för att vråla, puttra och vina upp genom Kosciuszko National Park.

Och var inte den snöklädda toppen av Australiens högsta berg en syn för gudar? Förmodligen, ty liksom i Bald Rock och Blue Mountains var dimman städse närvarande. Således förflyttades dagens bushwalk till mångt lägre altitud, där likheten med de svenska fjällen var slående; byt ut eukalyptus mot björk och flugor mot mygg, och voilá! Fjällbäckens porlande vatten var bättre än något jag köpt på flaska i detta land, och jag fyllde glatt upp.

Med vandringsstav i näven, Aussiehatt på huvudet och gnuskor på fötterna, fick de senare genomgå något av elddop: Vadande genom bäckar och klafsande genom marskland satte vattentätheten, såväl som stadgan och andningsmöjligheten på prov, och nog fick mina 700-kronorsdojor godkänt på samtliga punkter.

På vägen tillbaka till Jindabyne stannade vi vid dammsystemets utjämningstorn och blev informerade om anläggningens status som ett av världens sju moderna underverk.

Efter lunch tog bussen av mot skakiga grusvägar genom Dividing Range, längs Snowy River, sakta men målmedvetet mot gränsen. Om flugsvärmarna i NSW var ständigt närvarande så fort man klev ur bussen, så var deras Victoria-kusiner sju resor ettrigare och ständigt närvarande, punkt.

Och i Ontos, strax söder om mitt ute i ingenstans befann sig en stugby, vilken skulle bli vårt härbärge för natten. Av skäl endast ägaren känner till fanns där en gyroskopanordning i vilken man kunde snurra sig i alla upptänkliga riktningar samt ett pingisbord. Således spelades det pingis och snurrades.

Det började suga i såväl mat- som öltarm, och i Ontos serverades de smarrigaste vegetariska pizzor världen skådat. Snart nog var fötterna tillräckligt runda (främst tack vare dryckesspelet "King" och en strategiskt inköpt femliters-BiB[32]) och vid lägerelden undrade min medresenär Sophie om min irländska brytning.

"Well, Irish is the accent of drunk people, isn't it?", sa jag, "So it kinda makes sense."

Sön 27/11: "Ursäkta, men har inte jag sett dig på tv?"

En pannkaka. En tesked jordgubbssylt. En matsked apelsinmarmelad. Är detta månne en frulle för en bakfull man? Icke. Och således blev dagen stillsam. Jag gick på toa[33], och när jag var klar hade hela gruppen magiskt försvunnit, på vad som visade sig vara en tämligen undgänglig bushwalk.

Australiensarna är väldigt stolta över sin korta, men intensiva, skidsäsong. Hur de känner för sina skateboardåkande ungdomswombats förtäljer dock inte historien

Hair of the hound var kanske den största anledningen till att jag valde vingården istället för sjöstranden. Den förra vinprovningen gav en del övrigt att önska, och Kyongon i Lakes Entrance var avsevärt bättre än McGuinlans i Hunter Valley, och märkbart generösare.

Till Fangorn for familjen. Mountain ash och gigantiska fräkenträd bebodde Tarra Valley. Och nog var somliga träd skrämmande lika enter.

Det är ett välkänt faktum, för dem som känner det väl, att trailer parks är fulla av trailer trash. Så var dock inte fallet med den i Foster, i utkanten av Wilson's Promontory. Den var däremot bräddfylld av celebriteter av varierande dignitet: Meryl Streep, Katie Holmes, Mickey Rourke, Ben Affleck och Uma Thurman, för att nämna några. Fast om sanningen ska fram, och det ska den, var det vår driverguide Nigel som körde vilken-kändis-är-man-lik-leken med vår grupp. Så efter svenskstämplad Kilkenny och Fifth Element på tv:n gick Mickey Rourke, dvs jag, till sängs.

Mån 28/11: Pipsqueek

Och så började jag se tunneln i slutet av ljuset; det hade blivit dags för den allra sista sträckan av mitt Cobber-busspass. Efter morgontoalett och brekkie bar det av till Wilsons Promontory och dess buskagekantade stäpper. Tanken var att där skulle ströva horder av wallabys, emuer och wombats till allas beskådan, min icke. Kängurur var det däremot gott om, men vid det laget hade jag nästan börjat ledsna på de hoppande pungdjuren. Icke desto mindre lyckades jag fota ett par rödbröstade papegojor och komma inom en meter från en kängurumamma med en joey i pungen.

Naturen fortsatte att vara i blickfånget, då vi i varierande takt knatade upp till toppen av Mt Bishop genom ungefär alla typer av vegetation. En, ännu en, magnifik utsikt stod som pris, denna gång över Australiensiska fastlandets sydligaste punkt. Det var även här jag för första gången såg Tasmania, och till yttermera visso det som var vår destination efter lunch: Squeeky Beach.

Vår destination efter lunch, Squeeky Beach, har fått sitt namn efter det pipande, knirrande ljud sanden ger ifrån sig då man spatserar därpå. Och hör och, för all del, lyssna; nog gnällde stranden ljudligt när man spatserade därpå.

Och vågorna var höga som stugor, så jobbigt och tröttsamt och med viss sannolikhet livsfarligt var det att kasta sig däri. Men vansinnigt roligt, ska Neptunus, Poseidon och Njord veta. Med tasmanska sjöns saltsmak i mun bordade jag bussen för den allra sista etappen av den allra sista sträckan av min OzEx/ATA-resa, med slutdestination Melbourne.

I hippa, bohemiska förorten S:t Kilda låg ännu ett Base. Inhyst i en nybyggd knallröd glas- och stålkåk låg detta mitt tredje Base. Efter en proper dusch dracks det flitigt på husbaren Red Eye och närbelägna Vineyard tillsammans med Lena och Maja, tyste tysken Alex, danskarna Rasmus och Kris samt tyskorna Petra och Jennie. Men sushin uteblev för min del, tack ske lov!

Tis 29/11: Melbourne

Det hann bli sent innan brunchen inhandlades, tack vare en notoriskt sen tysk. Mätta och marginellt mindre bakfulla tog vi spårvagnen från S:t Kilda till centrum. En lustigt klädd man med enastående balans- och bollsinne samt exeptionell fingerfärdighet underhöll invid informationscentrat. Efter visst planlöst kringtraskande nådde vi Immigration Museum, vilket bjöd på en intressant inblick i Australiens i allmänhet och Victorias i synnerhet invandring sen 1800-talets början. De interaktiva intervjuerna med potentiella Bruces och Sheilas var både underhållande och lärorika. That's edutainment!

Varje australiensisk OS-stad med självaktning har ett observationsdäck. I Melbourne är detta beläget i Rialto Towers[34] och funkar lika bra som det i Sydney. Infofilmen som visades innan fick dock två tummar ner. Och dessa tumma vreds snabbt och ivrigt upp efter att ha sett Kiss kiss bang bang efter dagens middag i Chinatown[35]. Robert Downey, Jr var i storform och levererade smartare repliker än Quentin Tarantino snickrade ihop i sin glans dagar.

I Melbourne nöjer man sig inte med att smycka granen, nej hela Federation Square ska belysas kulört

Nöjda tog vi vagnen tillbaka och blev indragna i aftonens pubtrivia. Eftersom jag raskt namngav oss Team Mangina, så vann vi förstås, mycket tack vare the league of extraordinary good-looking poms. Dessvärre, konstaterade jag bittert, blir priset mig förgånget: En $100 barnota (delad på hur många vi nu blev till slut) att förtäras på onsdagens pub. Ack, och för all del, ve. Men Mangina vann igen, så: Tjohoo! och för all del, Wohoo!

Ons 30/11: Tassie Island Ep I

Det finns ett kvartifem på morgonen också, fick jag erfara. Sömndrucket checkade jag ut, bokade två nya nätter, låste in min rygga och tog mig per taxi till Tullamarine för hutlösa $45.

Och igen checkade jag in på Jetstar, och igen lyfte jag från Melbourne, denna gång med destination Launceston, Tasmania.

Efter landning hade flygbussen gått och all taxis var borta. En vänlig donna i en hyrbilsdisk ringde mig en droska, och turen var med mig: föraren kände till Tasmanian Motorcycle Hire i Evandale. Således fann jag både hoj, hjälm och jacka i god tid och rusade iväg. På en, i ärlighetens namn, tämligen träsmakinducerande 250 for jag land och rike kring. Nåja, kanske inte land eller ens rike: Tassie är större än man tror, och 30 mil på en tvåfemtio är mer tröttsamt än man tror.

Jag körde över Batman Bridge[36], via Beauty Point och George Town till Scottsville och vidare till Branxholm, det närmaste stället från Scottsville i riktning mot S:t Helen som erbjöd boende till ett överkomligt pris. På Imperial Hotel fick jag ett helt eget rum och en stor rymlig säng till det facila priset av $30. Föregående natts omyckna och odjupa sömn hade, i kombination med dagens flitiga MC-åkande tröttat ut kropp och knopp, och snart nog släckte jag lamporna och gav mig till Nemos land.

Tor 1/12: Tassie Island Ep II

Jag ville iväg tidigt, ty jag hade mycket kvar att åka och se. Efter frukost tog jag ner min dagsäck och min hjälm, redo att checka ut. Men ack, vad jag bedrog mig. Portieren fanns ingenstans att se, så jag slog på teven och övervägde mina alternativ: Att pysa utan att betala (de hade aldrig tagit mitt namn då jag checkade in), att pysa och betala mha pengar i byrålådan på rummet samt en lapp informerande hotellägaren om detta eller att ringa hotellet från en närbelägen telefonkiosk och hoppas att de svarade. Jag bestämde mig för det sistnämnda, men just då signalerna började ljuda såg jag hur ägarparet anlände i sin röda Holden. $30 fattigare styrde jag kosan mot S:t Helen. På de vindlande, skogkantade bergsvägarna brände jag asfalt, halvliggande i kurvorna. Makalös MC-åkning var det, på min ära, och likväl krävde min stuss periodiska stopp. Ett av dessa skedde vid Weldborough Pass, där en paleontologisk regnskogsresa bjöd på kodakmoment[37].

Vad gör vi i den här djungeln? Weldborough Pass hade träd som var avsevärt äldre än The Rocks i Sydney

Det blev även besök i S:t Marys, Fingal Valley och Epping Forest innan hojen återlämnades till MC-uthyraren Rodgers fru i Evandale. Jag lyckades tajma postbussen[38] och tog mig in till Tasmaniens näst största stad. Jag strosade gatorna, parkerna och torgen kring i Launceston innan jag åter begav mig i riktning mot Evandale, denna gång med stopp vid flygplatsen.

Med osedvanligt lyckosam tajming träffade jag både flygbussen och den sista spårvagnen till S:t Kilda. Med osedvanligt lokalsinne lyckades jag dessutom inte bara kliva av vid den rätta hållplatsen, utan även gå det rakaste spåret till vandrarhemmet. Till följd av detta var klockan bara tolv-halvett när jag baxade upp min stora rygga till rummet, och festen på Red Eye Bar var i full fräs. Detta till trots avböjde jag möjligheten att leta upp den nyzeeländske lagkaptenen för Team Mangina och avkräva min andel av tisdagens frågesportvinst. Dels för att jag var trött efter allt MC-åkande, dels för att jag redan tagit dagens obligatoriska drink (en öl i Launceston) och dels för att jag inte är ett stort fan av att börja dricka när 99% av de övriga gästerna redan toppat. Så istället för att toppa, valde jag att knoppa.

Fre 2/12: Melborn again

Det var, minst sagt, hög tid att tvätta, både kropp och kläder. Medan plaggen sakta började blötas gick jag till därför avsedd affär och köpte frukost. Intressant hur de billigaste flingorna, Coles egna corn flakes i jätteförpackning var långt billigare än pytteportionspaketen från Kellogs. Och då avser jag totalpriset, inte jämförpriset. Frukost, dusch, tvätt och tumling avklarades, och in till Melbourne for jag. Strosande runt i regnet bestämde jag mig för att ta igen vad jag kanske missat i Sydney: The Aquarium. Och nog var Melbourne Aquarium bättre än Oceanworld i Manly, men det slår ändå inte erfarenheten att faktiskt dyka i den akvatiska ekologin.

Efter allmänt kringstrosande i South Melbourne och dess lastgamla[39] arkitektur och en VB på 1860-talsetablerade puben Young & Jackson tog jag mig sakta men säkert hem till Base. Väl där utnyttjade jag min (ännu en) fria välkomstdrink, fick en dubbelt så stor öl som de avsett och började samspråka med en Aussie vid namn Sarah. Och den sista kvällen i Oz blev inte så kass som jag befarat.

Lör 3/12: Pass på!

En känsla av tomhet fyllde mig efter en natt av orolig sömn. Icke desto mindre släpade jag upp min kropp och tillhörande lätt ambivalenta sinne, tog frukost, packade i ordning och checkade ut. Ett sista foto av mitt sista Base[40] och ett sista farväl till mina medresenärer Gemma, Sophie och Lena, och iväg till spårvagnen gick jag med tunga steg och likaledes ryggsäck.

Det var bättre väder denna dag, lätt mulet och runt 20°, men uppehåll. Jag tog mig således runt till fots, med undantag för en kort bafatt-tur på den kostnadsfria turistspårvagnen. Queen Victoria Market, Flagstaff Gardens, Melbourne Docklands, Treasury Garden och the Parliament besöktes innan jag med sorg tog de sakta stegen mot Skybus' terminal (där jag vist, men dyrt, nog förvarat min 17,9-kilosrygga under förmiddagens stadshajk).

Market Square Heroes: Om man inte hittar det junk man söker här, så finns det inte

Så åter till Tullamarine for jag, för fjärde gången, checkade in och gav mig av på en fruktlös jakt på de $100 British Airways mig skyldiga äro. Månne har jag bättre lycka i London, tänkte jag över en stilla Carlton på The Medallist’s Bar. Det var nu snart dags att borda, och jag gick ut för att ta mina sista steg på australiensisk mark och ta mina sista andetag av australiensisk luft.

Gott om tid, tänkte jag då jag gick mot gate 8 vid 16:15-snåret. Gaten skulle stänga 16:40 (as if) och planet lyfta 17:35. Ont om tid, tänkte jag då jag såg den gigantiska kön till passkontrollen. Panikont om tid, tänkte jag då de av någon dunkel anledning inte lyckades scanna mitt pass och istället tvingade mig vänta, utan förklaring, i en kvart för, vad jag förmodar, manuell kontroll. Nu brinner det i knutarna, tänkte jag då jag lokaliserade gate 8 och konstaterade att den var boarding till... Los Angeles. Lyckligtvis var den ändrade gaten bara femtio meter bort, så med säkert tio minuter tillgodo slog jag mig ner vid min fönsterplats och började bläddra i Highlife för dagens filmutbud.

Valen föll på Wallace & Gromit and the curse of the were-rabbit och Wedding Crashers. Långt senare var jag åter i Cactus Garden i Singapore för en kort bensträckare medan planet tankades. Jag tog på nytt plats i min fönsterstol och British Airways lyfte med destination London Heathrow.

Sön 4/12: Det är över nu

Natten var lång, och föga utsövd var jag åter på Heathrow, där alla eventuella BA baggage services befann sig på en sida om passkontrollen jag ej kunde ta mig till, emedan jag skulle vidare mot Landvetter. Istället tog jag en pint Guinness och botaniserade i Tax Free-utbudet. Då spritpriserna var jämförbara med de därhemma, bestämde jag mig istället för floss: 1 kg vingummi till mig och en gigantisk tub Maltesers till Håkan, som tack för kameralånet.

Skulle hemfärden gå som smord, frågade jag mig. Icke, då. En halvtimme före avfärd hade ännu ingen information kommit om vilken gate som gällde, tills displayen slutligen upplyste om att planet var försenat till 10:00. Asch och attans, tänkte jag, och förberedde mig på ytterligare en halvtimmes väntan, tills... displayen upplyste om att planet var försenat till 14:00, och högtalarna förkunnade att vi skulle fly oss till SAS-disken.

Efter mångt köande med nästintill idel svenskar[41] fick vi sneda besked: Avgång tidigast 14:00, vi skulle få mat- och dryckkuponger à £10 och sedan, häpp no, inga kuponger men planet lyfter strax och förvirring, förbanning, förvåning. Men när klockan slog 11:30 var äntligen planet (med jetmotorn en decimeter från mitt högeröra) luftburet.

I've come to the Land Up Over. En mångt mer melankolisk Martin än den som anlände i Melbourne fem veckor tidigare

Och bagaget var på plats, och farsan och hans Mazda kom snart, och resan var över. Upplevelserna var över, och ledigheten var över. Men erfarenheterna, de har jag kvar, och dem tar jag med mig nästa gång. I handbagaget, tillsammans med ombyte, badbrallor och en $50 Billabong towel.

[1] En win-win-situation: Jag lånar Håkans kamera, och i gengäld får kameran åka till andra sidan jorden, en erfarenhet den knappast lär skaffa sig på egen hand

[2] Alltså sådana skor Gnu brukar ha

[3] VB, drygt 30 cl: Första ölen i Australia

[4] Dock, ska erkännas, av frekvent förekommande, fräcka, fräsiga firmamärket Billabong

[5] Fast den arten heter numera, nästan helt officiellt, Nemo

[6] Där man blir fin, mycket finare än hos någon annan

[7] Jug = tillbringare, i samband med öl

[8] Poms: Aussiesarnas smek/öknamn på engelsmän

[9] För glöm icke att Hervey Bay är "The Whale Watching Capital of Australia"

[10] Som, visade det sig, var skrämmande lik George W Bush, till utseende om än ej till sätt

[11] Vilket tycks vara Queenslands nationalrätt

[12] and, indeed, into it

[13] Fifth-ish cousins by marriage, eller nåt åt det hållet. Ingen vet

[14] Vilket heter mullet på engelska, vocohila på tyska och takkatukka på finska. Franskan saknar uttryck för det; ingen fransman har nånsin burit denna frisyr

[15] Dock inte hemmagjord

[16] De låter som den mystiska besten i Lost

[17] The Weed Capital of Australia

[18] Dessvärre med Katla...

[19] The Celtic Heritage Capital of Australia

[20] Stavas det brekky eller brekkie? Åsikterna går isär, men vanligast förekommande tycks –ie vara

[21] Inte speciellt dark eller ens looming, faktiskt. Jag bara tyckte att namnet var slightly LotR-ish

[22] Piss Off Early, Tomorrow's Saturday, dvs fredag

[23] Serenity baseras på TV-serien Firefly, av Joss Whedon, mannen bakom Buffy

[24] Intet, blott intet.

[25] trots att vattnet så här långt söderut inte längre var exakt 24°, som det varit överallt annars

[26] I övriga världen känt som Burger King

[27] Samma sorts beeper man får i väntan på $10 steaks, för övrigt

[28] Inte att förväxla med den gamle blueslegenden BB King

[29] Inte speciellt blå, pga dimman, och inte speciellt berg, snarare platå, men dock...

[30] Sångaren i Midnight Oil

[31] Och mötesplats heter, på den lokala aboriginska dialekten, ja just det, Canberra.

[32] Bag-in-boxen är en australiensisk uppfinning

[33] Backpacker rule #2: När toa finnes, går man. Man vet aldrig när nästa tillfälle kommer

[34] För övrigt största kontorsbyggnaden på södra halvklotet, det ni!

[35] Varje australiensisk OS-stad med självaktning har ett

[36] Na-na-na-na-na-na-nana, na-na-na-na-na-na-nana

[37] Eller, i mitt fall, Samsungmoment

[38] Vanliga bussar från Evandale till Launceston, två mil bort, avgår torsdagar 10:30. Punkt.

[39] Med australiensiska mått mätt, iaf

[40] Sista nånsin? Nej, det finns Base på Nya Zeeland också...

[41] Varav vissa var, helt slumpmässigt (det är en liten värld), gamla Chalmersbekanta V-arna Lotta och Sofia, som varit på Londonshopping

Lör 29/10: En början så god som någon