Southern Africa, del 2: Johannesburg - Victoria Falls
27 FEBRUARI
—under vilken bufflarna betade, cikadorna knarrade och kameleonterna lyste
Ja nu jävlar ska det safarias!
Den egentliga resan börjar nu!
Upp och iväg med ovan nömnda skara, kompletterad med nyanlände civilingenjören Russell från Australia.
Trucken var hög och designad för 21 pers, så det var gott. Om. Plats.
Österut med sikte på Kruger National Park gick färden, och efter ett lunchstopp där regnet började hälla precis efter avslutat ätande var det dags att dra på sig spenderbyxan. I Kruger finns en hel del att göra för den rike av rand, och mitt val föll på kvälls-/natttur, en bushwalk i arla samt en heldagskörning i parken.
Campinglivet fick en mjukstart, ty även om tält skulle bli vår boning de kommande två nätterna, var dessa fasta och försedda med båd sängar, lakan och kuddar.
På med insektsmedel, in med malariaknarket och iväg.
I skymningsljuset besågs två av de fem: En knippe bufflar och en soloelefant.
Självlysande kameleonter, oorganiserade harar och diverse pippifåglar kunde också beses i dunklet och becksvärtan.
28 februari
—under vilken lejonen flämtade, leopardsvansarna dinglade och noshörningsskådningarna uteblev
Eftersom fåglar och insekter är högljudda och punktliga i tassemarkerna kanske inte väckarklockan hade behövts. Icke desto mindre är 05:00 en biologiskt omöjlig tid att gå upp utan hjälpmedel. En kopp kaffe och en skorpa senare var Rowena och jag redo att gå på hajk med guiden Pierre och hans gevär.
På väg till hajkstråket stannade vi till och fick några fabulösa foton på elefanter i soluppgång (vilka senare av misstag raderades, dessvärre).
Snart sagt varenda buske och träd går att använda till något, fick vi snart klart för oss: toapapper, tandkräm, tvål, bedövningsmedel, tandborste osv.
Efter hajkandet for vi ut på jakt efter de stora fem.
Jaktlyckan var god; redan innan lunch hade vi lyckats bocka av lejon, leopard, elefant och buffel. Diverse apor, zebror och kudu, flodhästar, en obeslutsam krokodil, giraffer och en miljard impalor stod dessutom till buds.
Eftermiddagen var inte på långa vägar lika effektiv. Vi tog långa omvägar för att kunna bocka av den sista av the big five, noshörningen. Men ack.
Och med öl och volleyboll i poolen rundades dagen av, den dag som kommer bli svår att överträffa på denna resa.
29 februari
—under vilken bloggen bloggades, fondandelar förskingrades och mailen mindes
Pannkaksfrukost! På därför avsedd servering! Luxuary!
I Graskop tog jag tillfället i akt att skriva blogg, läsa mail och sköta lite bankaffärer. Med US$ 400 och cirka ZAR 2000 i cash skulle jag inte komma långt, men den 29:e var alla räkningar betalda, alla dragningar utförda och jag hade SEK 7600 kvar på kontot. Knivigt, men med fondandelar sålda för typ tretusen bör jag klara mig fram till Serengeti, där jag hoppas vara vid nästa löning.
ATC och vi for vidare till Kolkgate Potholes, där The River of Sadness möter The River of Happiness och gör gemensam sak med sandstenen till en tämligen fotograferbar effekt. Djupa raviner, jättegrytor, valv och bågar av dolomit, kvartsit och basalt är vad som återstår.
Jag passade även på att skölja fötterna i The River of Sadness, och därigenom rensa bort min ledsamhet. I alla fall om man väljer att tro lokala legender.
Dimman låg, som så ofta när jag är ute och reser och besöker slika sajter, tät över Blyde River Canyon i Mpumalanga. Tjockan hann dock lätta något innan vi for, så kameran kom återigen till användning.
Framåt femsnåret var vi framme i Boma in the Bush, där tälten snabbt restes och sedan blev klockan öl. Middag runt brasan följdes av ett besök på den närbelägna baren, där det var traditionell afrikaanerdans. Tänk folkpark, hembränt och Glenn-Sölvez.
1 Mars
—under vilken köer ringlade långa och långsamt, en proviantering blev utförd och hettan i poolen var som den i luften
Så snabbt det går att få ner tält! Tio minuter efter uppvaknandet var det enda som vittnade om min nattliga boning en knappt skönjbar bit nedtryckt gräs.
För att ta tillvara på sista chansen till inköp av förnödenheter, uttag av cash, postning av vykort, spritinköp osv tog vi oss till gränsstaden Musina. Efter väl uträttat värv gick färden till Tsivise, där tält restes och lunch åts, innan det var läge att tvätta och hoppa i poolerna, den ena varmare än den andra.
En delikat braai senare och några mindre delikata drinkar (ananas/kokos-läsk är ingen bra mixer) och några drag kortspel och det var in i tältet.
2 Mars
—under vilken visum stämplades, stenruiner lät historiens vingslag vina och traditionell lokal mat åts per traditionell lokal kutym
Ah! Sovmorgon! Jag befann mig i drömmarnas land ända fram till kl 06:00.
Mindre än en timme senare var tälten raserade, frukosten äten och matplatsen och hela lägret ihoppackat.
Det var nu läge att ta sig till gränsstationen i Musina. Någon timmes formulärifyllande, köande och stämplande och visumet in i Zimbabwe var ordnat.
Strax efter gränsen tog Toni en knippe 100-randsedlar och återkom med cirka 160 miljoner dollar. Till var och en. I’m rich, baby!
Z betyder många, imba betyder sten och bwe betyder stad. Således betyder Zimbabwe nåt i stil med Många städer av sten, och området förr känt som Rhodesia är fyllt av ruiner från de stenstäder som växte upp där under 1100-1400-talen. Huvudstaden kallas förstås The Great Zimbabwe, och dess ruiner fick sig en rejäl titt i den tropiska hettan. Kungen bodde där, och hans syster var en obligatorisk deltagare närhelst ett beslut skulle fattas. Dessvärre var kungen och hans syster även tvungna att vara gifta och få barn ihop, så... Gross, yuk.
Till middag kokade vår kock Micheck, bördig från Zimbabwe, ihop en traditionell zimbisk maträtt bestående av köttgryta, spenat– och jordnötssmörstuvning och ett slags majsgröt, allt av vilket skulle ätas med handen enligt lokal sedvänja. Gott är bara förnamnet.
3 Mars
—under vilken miljontals dollar spenderades, närkontakt med lejon togs och diverse lokala ölsorter testades
Vi börjar bli ett vi. Med bara sex personer som lever dygnet runt tätt inpå varann lär man känna varandra rätt snart, och Ro (jepp, vi börjar köra med smeknamn också) och Russ har lärt känna varann extra väl (tack ske lov för mp3-spelare när tälten står så tätt).
Tonis parasitkur är över, så hon joinade inte bara konversationen (som hon vanligtvis gör) utan även skålandet.
Att köpa souvenirer kan vara en samvetsfråga. Handsnidade stenfigurer och annat som lätt skulle kosta ett par hundra i turistshoppen gick att få för två spänn värt av pennor och nån tia extra.
Vid lunchtid nådde vi vår boning de kommande två nätterna: Gweru Antelope Park. Halvtama elefanter och antiloper strövar omkring inne i campingområdet och strax utanför finner man lejon, gnu, giraff, du namnger det.
Unikt i världen är att man här får chans att vandra med lejonen. Och dessa är inte tama, utan föds upp för återinplantering i det vilda. De är dock hyfsat vana vid människor och dem man promenerar med är bara ett år gamla, så ungefär som skolbarn, alltså.
En fantastisk upplevelse är det, att vara så nära inpå, och faktiskt klappa på djurens konung, eller, som det nu var, prins & prinsessa.
Och morgondagen har än mer animalisk kontakt i sitt sköte.
4 Mars
—under vilken lejonen slet i köttet, elefanterna badade i sjön och jag var i smeten
Elefanter är förvisso smarta, men egentligen ganska blåsta i förhållande till storlek. De kan i alla fall vända sig på kommando, och resa sig och lägga sig och göra allt detta med en passagerare på ryggen, säg mig, tixempel. Ock fotboll... Eh, snabelboll fixar de.
Många digitalkameror kan även filma videoklipp, vilket är en nödvändighet för att bevara ögonblicket då tre hundrakilos hanlejon rytande och blixtsnabbt kommer framspringande och kastar sig över köttet som ligger bara nån meter framför oss och, förvisso, stängslet.
Att fara runt i nationalparker i en 4x4 är ett käckt sätt om man vill täcka stora ytor i jakt på kodakmoments (eller om man snabbt vill komma undan en uppretad och/eller –hetsad noshörning), men vill man komma riktigt nära gnuerna, zebrorna och antiloperna sitter man helst på en hästrygg.
Sommardagar i Afrika är ibland redigt varma, och då kan det vara gott med ett dopp i sjön. Så tycker även elefanter, och om det sitter ett par människor på ryggen gör det dem ingenting när de dyker.
Även lejonungar på sisådär fyra månader är aggressiva rovdjur med vassa klor, skarpa tänder och förvånansvärt sträva tungor.
Så vad gjorde mina medresenärer och jag idag, då? Tja: elefantträning, hästridning bland hjordar av vegetarianer, lejonutfodring, elefantbadning och lejonungekelning.
5 Mars
—under vilken hängmattan blev slappad i, poolen blev plaskad i och elden blev lekt charader runt
Inte för att man hade sovmorgon direkt, ty 6:30 var det dags för nästa lion walk, denna gång med tre ~18-månaders (dvs motsvarande tonåringar) lejon. Det kändes lite underligt att springa utan att ha en boll att jaga, men lejonen hade zebror att jaga, så man fick vackert hålla jämna steg.
Efter frukost kändes det anmodat att plaska i poolen och slappa i Sebs hängmatta.
963 rand (dvs ~963 SEK) gick hela kalaset med alla aktiviteter på och det var lätt värt det, eller det dubbla, framför allt med tanke på att delar av intäkterna på Gweru Antelope Park går till viltvård.
Och hjulen på trucken går runt, runt, runt och rullar snart in i Bulaweyo där Michecks respektive Doumis respektive plockas upp.
På Burke’s Paradise kostade uppgraderingen till rum US$5 per natt, så jag kostade på mig lite lyx.
Charader runt elden och ett flertal öl och vodka mörkbrun avrundade dagen.
6 Mars
—under vilken forntida konst beskådades, sista boxen i big-five-checklistan bockades i och legala droger testades utan verkan
På med gnuskor och långbyxor, ty nu skulle man ut i vildmarken i jakt på noshörning.
Men först, en trucktur genom det av fantasieggande klipp– och blockformationsstinna Zimbabwianska landskapet, en mödosam hajk uppför lavtäckta berg och in i en grund grotta i vilken bushmännens målningar prydde väggarna. Inte helt olika våra hällristningar.
Och nu skulle Rupert the Rhino letas upp! Tio minuters körning in i reservatet gav lön för mödan: Tre kor och en kalv betade i godan ro en bit från vägen, så ut ur trucken klev vi, och på fjäderlätta smög vi genom gräset och så nära inpå djuren vår guide vågade. En uppretad noshörning är inget man vill ha lubbandes emot sig, så det var nog väl att vi inte kom närmare än sisådär femton meter och framför allt att vi inte retade upp dem.
Inte bara noshörning fanns här, utan även toothbrush tree (vilket vi testade att borsta tänderna med), Bushman’s Tea (en buske vars blads te ger en euforisk effekt, vilket vi ämnade testa senare) och de färggranna flatback lizard (vilka vi inte testade alls).
Vid lunch fotade vi oss med en patrull vakter, vars jobb det var att leta upp och helt sonika ihjälskjuta tjuvskyttar på fläcken.
Ytterligare två noshörningsgrupper smög vi nära inpå och riktade sedan fronten hemåt, när en välplacerad papperslapp på en lika välplacerad kvist mitt i vägen förtäljde om en av de andra rhinotrekkande gruppernas öde. Så efter fruktlösa försök att jaga igång deras livlösa jeep kom bogserlinan fram, och vi drog dem hela vägen till Paradise.
Dagens middag var utkörd pizza, så Rowie och jag på disktjänst fick ett lätt jobb. Och snart bubblade det i grytan, ty nu skulle specialteet testas. Enligt uppgift skulle det göra en upprymd, närmast euforisk, och få en att skratta åt och med allt och alla. Avsedd effekt uteblev. Kanske var det de miljardtals ton socker Russ hällt i som neutraliserade bladens effekt. Och inte låg man vaken hela natten, heller. Som tur var.
7 Mars
—under vilken åtskilliga miljoner låg på pokerbordet, åtskilliga dollars spenderades på aktiviteter och åtskilliga medresenärer träffades på Hunter’s
Det var fortfarande mörkt när jag klev upp för min morgondusch. Efter avslutade morgonsysslor klev vi upp på trucken och Russ och jag satte oss vid pokerbordet och radade upp ett par hundra miljoner dollar. Big blind låg på $400 000 och spelet var straight limit hold’em. Några miljoner senare gav Russ upp.
Vi nådde Victoria Falls vid lunchtid. På miltals avstånd kunde man se ångorna från fallen stiga upp mot den molniga himlen.
Tälten restes och iväg spatserade truppen med riktning mot aktivitetsmånglaren. Valen föll på en halvdags adrenalinkick, en helikoptertur och en booze cruise (spritseglats?).
Och så kom det sig att jag snart flappade runt den majestätiska Zambezifloden och dess imponerande fall i en femsitsig kopter.
Black Amakwezi kom dansande in och höll en konsert för oss. Traditionell afrikansk musik var på setlistan, inklusive The Lion Sleeps Tonight.
Efter middag och några vodka browns kröp alla till sängs. Alla utom jag, som gick till det lokala haket, där jag träffade några av mina kommande medresenärer för nästa stretch.
8 Mars
—under vilken man kastade sig ner i bråddjupa raviner, man handtvättade för första gången och man fruktlöst försökte förnya visum
Inte bara Queenstown har adrenalinkickande aktiviteter på agendan. Även Victoria Falls kan erbjuda bungy, white water rafting, gorge swing, flying fox och foofie slide.
Dessvärre var forsränningen struken från utbudet pga det extremt höga flödet i The Mighty Zambezi. Bungy har man ju gjort förr, så det fick bli de tre sista som testades. Framför allt ravingungan var väl värd pengarna.
Efter handtvätt och lunch gick vi tre européer till gränsen för att förnya våra visa. En arrogant dam i luckan skickade oss till immigrationskontoret, vilket vi fann efter en onödigt lång promenad. De hade förstås stängt, men tullkontoret i samma byggnad hänvisade oss till gränsen igen.
Jodie föreslog att vi skulle prata med resebyrån och under Simbas ledning hjälpte de oss att få namn och nummer till gränspersonalens chef i Harare. Nöten förblev oknäckt denna dag.
Men ett predepmöte attenderades och den lokala restaurangen besöktes.
9 Mars
—under vilken fallen blötte ner allt, spriten flödade som fallen och vår lilla Jo’burg-VicFalls-trupp hade vår sista kväll tillsammans
Inte kan man spendera tre dagar i Victoria Falls utan att se Victoria Falls. Sagt och gjort, iväg vi gingo. Kameran gick varm och videosnuttar filmades, ty Victoria Falls är im-po-ner-an-de. Ju närmare vi kom huvudfallen, desto tätare blev dimman fallen piskade upp, tills det till sist var värre än tropiskt regn.
Plaskeblöta promenerade vi åter till gränsen, där mannen i luckan ringde sin chef och fick ett preliminärt OK.
Efter en rejäl lunch och en likaledes rejäl dusch var det dags för den första av många booze cruises. Fri bar, stilla kryssande på Zambezi och många fototillfällen, både av djurlivet i och kring floden, en mäktig solnedgång och inte minst fulla människor med fåniga ansiktsuttryck.
< tebax till del 1 framåt till del 3 >
