Southern Africa, del 3: Victoria Falls – Dar es Salaam
10 mars
-under vilken gränsen till Zambia korsades smärtfritt, de nya medresenärerna lärdes känna lite bättre och boozecruisen flöt igen
Kram och farväl, Toni! Och Jodie! Och Seb! Och Russ!
Vår truck var den sista att lämna Rest Camp och efter nån halvtimmes köande i hettan gjorde den zimbiske passkontrollanten inte mycket mer än att bläddra i passet och stämpla det. Just Hoff, no hassle.
Efter depåstopp för diverse inköp nådde vi vårt etappmål. Lunch, dusch och pool följdes av, apsis, ännu en booze cruise.
11 mars
-under vilken bakfyllan var kännbar, poker spelades och tält restes i regn
The wheels on the truck goes round and round...
Lång dags färd mot natt.
Skitgubbe och hold’em runt spelbordet.
Och sen kom regnet, just som vi svängde in på campingområdet. Lyckligtvis upphörde det ganska snart, och kvällen blev allt annat än blöt. Tidigt i säng, dock, ty imorgon är en annan dag. Och än fler kilometer att avverka.
12 mars
-under vilken mängder av kilometer avverkades på hyfsad asfaltväg, mängder av kilometer avverkades på usel asfaltväg och mängder av kilometer avverkades på hoppig grusväg,
Det finns tydligen ett halvfem på natten också. Så det var med pannlampa på som tältet revs.
Jag kletade på lite mer antiseptisk salva på mitt infekterade insektsbett och klev ombord på trucken. Till sist lyckades jag uppdatera resedagboken och bestämde mig sen för att spöa skiten ut mina medresenärer i poker. Vilket också skedde.
Mycket annat skedde ej denna dag dock, annat än ett evigt skumpande genom det zambiska landskapet.
13 mars
-under vilken gränsen till Malawi korsades, Gyu blev skickad till ambassaden och militären stoppade oss utan synbar anledning.
I vanlig ordning var det upp i arla, ned med tält och in med frukost. Inte långan väg till gränsen, där Malawianska regeringen har den goda smaken att inte avkräva några US$50 för inträde. Noll, more like.
För koreaner är det dock en anna femma; de måste ha visum i förväg, något vår korean Gyu negligerat. Han fick dock tillåtelse att fara till ambassaden i Chibata, men trucken kunde förstås inte vänta på honom; vi hade ännu många mil att färdas, och man kör inte på Malawianska vägar i mörkret.
Dvs inte om man inte blir stoppad av outgrundlig anledning av militären.
Och så kom det sig att vi blev stående en timma eller så medan korrupta soldater väntade på att, jag vet inte, få en muta eller något. När det till slut framgick att så ej skulle ske gav de upp och släppte igenom oss.
Så det blev på nytt anledning att behandla tälten i kolmörker.
14 mars
-under vilken man slappade, softade och relaxade
Jag häpnade. Jag stack ut huvudet genom tältöppningen och såg Lake Malawi i all dess majestätiska skönhet. Långsträckta sandstränder, stilla kluckande vågor, några avlägsna små fiskebåtar...
Inte mycket att snacka om, alltså; på med badbrallan och i det våta. Och Gyu var tillbaka.
Och så förflöt min dag. Sola, bada, kasta flopp, dricka öl, sola, bada, kasta flopp, dricka öl osv.
Och detta fram till 17-snåret, då det var dags att dricka fruktbål. Frukten hade soakat några timmar i all upptänklig sorts sprit och blev således en trigger för den uppsluppna stämning som sedan sällskapet stämplades med under middag och följande barhäng.
Och hängde i baren gjorde även de söderåkande ATC:arna.
15 mars
-under vilken solen sken, resans obligatoriska dyk genomfördes och grisen blev helstekt
Och återigen sken solen över den vita sandstranden och Lake Malawis blå vågor. Dessa vågor som snart skulle plumsas i och förpassas ett femtontal meter upp.
Efter lunch satte sig Rudy, Ish, Nick, Ellie och jag i den bil som tog oss till Kande Beach, där vi krängde på oss ABC och BCD och satte oss i RIB:en som tog oss till Kande Island.
Det var alltså dags för mitt första sötvattensdyk, och erfarenheten blev ej bortkastad. Blå fiskar, ljusblå fiskar, en WV Fang och blårandiga fiskar stod att finna i den förvånansvärt klara sjön.
Under hela dyket, och ett gott antal timmar innan dess, hade en hel spädgris sakta grillats över öppen eld och därmed förvandlats till kvällens middag.
16 mars
-under vilken pissepaus togs på fotogeniskt ställe, dart tjingades och ölen blev varm
Det var dags att färdas igen. Färdas dit Malawis och Tanzanias bergsmassiv pressar ner vinden över Lake Malawi och låter den blåsa sand över nejden. Och således tog jag mitt nyuppsatta tält från den utsatta positionen mitt i sandstormen till den mer skyddade bakom trucken.
17 mars
-under vilken strosande skedde till och i byn, S:t Patrick’s day firades och någon ondskefull insekt hade smörgåsbord på mina fötter
Jamenvisst är afrikanska skolbarn aldrig så goa och trevliga, men de kan bli lite väl många och påträngande ibland.
Jag befann mig på en bypromenad tillsammans med Scott&Justine, Ellie, Jack, Karin, Rowie och Belle och första anhalten var skolan. En miljard skolbarn trängdes kring en, ville veta vad man hette och varifrån man kom och bli fotograferade. Och inte försvann de små liven när vi lämnade skolan heller, utan följde hand i hand med bort till häxdoktorn. Denne såg ut som en dåre och dansade så. Han hade dessutom trollpulver som enligt somliga skulle klara att reda ut följande scenario:
Inför en rejäl fylla slänger man i sig Love Potion #9 och hittar således någons fru/flickvän och hon blir kär i en. Efter mycket drickande kastar man i sig energipulvret och viagraditot och är igång hela natten. Eftersom hon klöser ens rygg använder man sårpulvret, och när morgonen kommer kastar man i sig huvudvärks– resp bakfyllemedlet. För att skydda sig mot hennes storvuxne man/pojkvän tar man en dos av skydd-mot-fienden-pulvret, och har man lyckats bli kär tar man Love Potion #7, så att kärleken håller i sig.
Det finns riktiga doktorer i Chinchete också. Men det strömlösa sjukhuset lämnar en hel del övrigt att önska.
17 mars är förstås S:t Patrick’s Day, och alltså bar vi grönt, drack grönt (Hof) och sjöng U2. Guinness fanns dock ej att tillgå, varför detta blev den första Guinness-lösa Patricksdagen på många år.
18 mars
-under vilken gränsen till Tanzania korsades, feber och frossa kompletterade mina svidande fötter och jag tog ett vist val att sova i rum och säng istället för i tält och sovsäck
Fy fan vad det kliade! Insektsmedlet som dittills funkat över förväntan var uppenbarligen helt chanslöst mot de ondskefulla kryp som kalasat på mina fötter kvällen/natten innan. Det kliade och sved så att jag knappt kunde gå och för att göra saken värre började febern smyga sig på. Med frossa och hög feber och en miljard svårt infekterade insektsbett tog jag en tidig säng i ett mycket prisvärt (US$7) rum, med löfte om att fixa antibiotika till morran.
19 mars
-under vilken piller köptes, pengar togs ut och vågorna slog mot stranden
Det var mörkt när vi for och mörkt när vi kom fram.
Under dagens ljus hann jag gå till en (doktor? Njä, en nunna med viss medicinsk erfarenhet) person som skrev ut antibiotika till mig och mina dussintals svårt inflammerade sår.
Det blev även ett besök i Tanzanias huvudstad Dar-es-Salaam, där pengar togs ut, nog för att täcka de kommande kostnaderna på Zanzibar och i Serengeti.
Febern och frossan försvann, men de variga såren efter insektsattackerna består. Så nu följer några alkoholfria dagar. Bloody bugs!
< retur till del 2 framåt till del 4 >
