Western Australia

Ramalama
Roisin Murphy väckte mig. Nej, inte
klockradion. Skulle Sveriges Radio spela Roisin Murphy? Nej, den före
detta Moloko-chanteu­sen lät sin ljuva stämma strömma ur
mobilen, förkunnan­des att Dagen kom­mit.
Jag tog mig mödosamt till jobbet per
kollektivtrafik, sydde ihop alla professionella säckar och blev
hämtad av fadren. Re­san hade börjat!
 Seccheck
…i vilken de beslagtog Katla. Jävla
dem! Men plåster, eller kanske tom kompress och bandage på det
lilla skrubbsåret kom då jag bordade jumbojeten: Min tresätesrad
var tom sånär som på yours truly, och således kunde jag flöta ut
mig redigt. Och trot om ni törs¹,
men jag sov stora delar av färden till Singapore, och under tiden
hann det gott och väl bli

1
)Förvisso stokastiskt och grunt*, men dock…
*)Ja, motsatsen
till att sova djupt måste ju vara att sova grunt.
 Jet again
..och mer därtill. Jag landade efter
en frukost inmun­digad vid 16-snåret lokal tid, och besåg
Singapores välordnande internationella i all dess tackiness. Och,
som traditionen bjuder, gick jag ut i den 99%-iga luftfuktigheten i
The Cactus Garden och tog kort.
Men grattis Singapore: Stressman har
öppnat! Re­dan trekvart innan avgång förkunnade monitorerna
att min gate was closing, så jag tog det långa benet före¹
och var, naturligtvis, i onödigt god tid. En Brokeback Mountain,
några kapitel Ran­kin och lite illa sömn senare hade det hunnit
bli

1
)För det skulle aldrig falla mig in att lägga varken det eller det
korta på ryggen
 Och planet tog mark på utsatt tid.
Efter bara några minuter lufsade min backpack fram på bagagebandet,
och taxin tog mig raka spåret till the Old Swan Barracks för 2,5 h
sömn.
Frukost är något som händer andra
människor, men tids nog får man äta. Jag satt till slut på
ATA¹-bussen
norrut och resan kunde börja på allvar.
Pinnacles
och picknick
Som gammal geologistuderande spatserade
jag fascinerat genom the Pinnacles, där sandstens-/korallpelarna
stod i drösar som hetero­gent spridda folkmassor. Mat, förvisso betald för länge sedan
i en kontinent långt, långt borta, skulle likväl roddas. Således
delades den 21 pers stora skaran upp i tre grupper, och jag åkte på
första dagens matansvar. Så med lunchmackorna i magen for vi till
Pot Alley innan vi landade på Kalbarri Backpackers. Där vidtog
bar­bie innan gänget i gemenskap gick till puben, där en sleazy
Sweet Mary Kalibama-trubadur stod för underhållningen, uppbackad av
två överförfriskade, medelålders lokala damer med dansskorna på.

1
)som, sedan jag köpte trippen, blivit uppköpta av Western eXposure5. Då började det röra sig i rummet.
Den sydgående bussen med vars passagerare vi delade vandrar­hem
skulle iväg redan kl 6, så det ena ledde till det andra och innan
klockan slog var jag duschad och ombytt.
Nationalpark
# 1
Solen brände och svetten lackade redan
klockan åtta på morgonen, men hajken kring Z-bend i Kal­barri
NP var scenisk och lagom utmanande. Klätter och kläng ingick, så
gnuskorna kom väl till pass. I Nature’s window var terrängen
avsevärt ländigare, så de tyska sandalerna kom åter till heders. Plums
Så var det dags för resans första
dopp. En billabong¹
blötte ner mig, och en billabong²
torkade av mig.
Efter en kvart-femtonminuters traskande
från Shell Beach nådde jag äntligen badbart djup, och första
doppet i Indiska oceanen var ett faktum.
Så till slut kom vi till Dolphin
Resort i Monkey Mia. Jag var precis på väg upp ur vattnet då någon
pe­kade mot en hotfull ryggfena i vattenbrynet. Innan man hinner
säga ’krrrkrrrkrrr’ stod jag öga mot öga med en
flasknosdelfin! Jag simmade några tag med henne, men hon var lite
för snabb för mig och fick snart ett ointagligt försprång. But
still: Jag har nu simmat med delfiner, vilket innebär att jag kan dö
lycklig, samt att jag inte nödvändigtvis behöver gå upp i ottan:
Jag överlever även om jag mis­sar morgonens delfinutfodring.

1
)Ett vattenhål


2
)En $50-towel 
Pingpong
Jag överlevde, även om jag missade
morgonens delfinutfodring. Det blev sovmorgon istället, men jag såg
de festliga krabaterna hoppa omkring en bit ut till havs.
Och vidare gick bussen, efter viss
väntan på den senkomna Stefanie (från Tyskland, aber schelfklaart)
med riktning mot Eagle’s Bluff. Efter att ha betittat världens¹
äldsta levande organis­mer, the Stromatolites²,
vidtog en burlesk burrito-brunch som skulle hålla magarna
okurrande de cirka sex busstimmarna till Coral Bay. Och sedan,
ölande, hamburgande och pingpongande på den lokala backpackern
innan John Blund.




1
)Ja, faktiskt. Inte Europas, eller några jävligt gamla, utan
världens…


2
)The very living rocksMantafaren
Upp i ottan, ty beslut skulle fattas.
$135 för en snorkla-med-MantaRay-tur, $0 för en
chilla-på-beachen-dag eller $155 för en
snorkla-med-MantaRay-och-sedan-tubdyka-på-Ningaloo­Reef-tur.
Och således befann jag mig en
halvtimme se­nare på en S-M-MR-O-S-TD-P-NR-tur. Under denna fick
jag chansen att snorkla med en tre­meters Manta ray och dyka på
Ningaloo Reef. Som vanligt med dykningar på Australiensiska rev var
det alldeles, alldeles underbart.



Det kallas tydligen även goon, det vi
andra kallar BiB. Den gick åt, vad den än kallas.
Vaknade, körde igång torktumlaren och
käkade brekkie.

Burntback
En dagstur till Cape Range stod på
programmet, så trask trask trask kring Yardie Creek och sand sand
sand kring anklar och rygg vid Turqoise Bay. Och det snorklades å
det mycknaste på det artrika korallrevet. Grannstranden var extra
festlig: En mycket stark ström drog längs stranden, och med den
liftade jag förbi än mer spektakulära korallrev. Trixet var att ta
sig ifrån strömmen innan man nådde udden, ty där drog ström­men
ut till havs där hungriga tigerhajar patrullerade med vid­öppna
käftar. Speaking of which, en revhaj på 1,5 m var en av många
fiskar och whatnot jag såg.
Stek, snapper och de smarrigaste
räkorna nånsin stod på dagens $28-meny.
Buss. Punktering. Landsväg¹.
Hetta. Buss. Hetta. Buss.

Scary
names
Sent omsider anlände vi till Python
Pool (efter att ha gett Snake Creek kalla handen. Vad kommer härnäst,
månne? Dingo Junction? Redback Crest? Croc Valley?) där vi slog
läger. De flesta valde den platta parkeringsplatsen²
att lägga sina swags på, men vi smarta tog den skuggiga, flugfria³
slänten vid billabongen istället. En natt under stjärnorna.

1
)Öde


2
)Att kalla den parkeringsplats vore, förstås, att ge alla riktiga
parkeringsplatser en verbal käftsmäll. Men sanden och jorden hade
packats något, det var hyfsat platt, det som med lite god vilja kan
kallas väg tog slut här och eventuell växtlighet höll sig undan
från en yta stor nog att ställa och vända en 22-personers buss
på. Så, på sätt och vis, en parkeringsplats.
Take that, you new young parking lots with your fancy asphalt and
valets and painted lines!


3
)I alla fall klart mer flugfri än p-platsenEj Karajini
Notera således att jag inte riktigt
befann mig i Karajini, så som planen var. Ack nej, bushbränderna
hade effektivt stävjat den planen. Men ett sagolikt landskap miltals
från närmsta bebyggelse eller ett sagolikt landskap miltals från
närmsta bebyggelse, mig kvittar det lika. Och egalt. Och whatever,
I’m fine.

Hettan tog sitt pris, och dricksvatten
var en bristvara. Lyckligtvis erbjöd den stillsamt flytande fiskrika
floden temporär svalka. Den erbjöd även en mängd faror, såsom
ormar, grunt djup invid kanten och en lian att svänga sig ut i. Jag
lyckades undvika alla dessa utom den sistnämnda, med ett brustet
liga­ment i vänstra långfingret till följd. Ännu en natt
under stjärnorna.
Farväl, WE-gang!
Avsked togs. Lite drygt hälften av
vårt lilla sällskap ämnade vidare till Broome, resten hade Perth i
sikte. Således, ett sista seeyahaveagoodtripmate utbyttes mellan de
norrfortsättande och de söderåtervän­dande. Vi bordade buss
36 med Tanya vid ratt och mik och ett uppenbarligen väl
samman­svetsat gäng på väg söderut från Broome.
 Det var redan mörkt när vi slog läger
på en rastplats en bit från abso-fucking-lutely nowhere. Och i ett
anfall av snabba beslut exekverade i det kanske rödaste av rapp,
hade Western Australia beslutat att införa sommartid, effective
immediately.
 Således var det fortfarande mörkt när
vi brutalt väcktes klockan 05:00, vilket i kombination med det
enorma avståndet till närmaste civilisation innebar att den
klaraste stjärnhimmel och den tyrdeli­gaste renderingen av
Vintergatan¹
man nånsin sett låg utbredd framför mina ögon.


Slaínte
mhath!
Och mer buss. Men vi nådde Perth i
tid, och ljuvligheten av att duscha av sig fyra dagars resdamm var
obeskrivlig. Stefanie, Hiedder, Andreas, Corinna och jag tog oss en
sista brewski tillsammans i Perths föga hektiska nattliv.

1
) Ja, dvs den strimma av till synes massvis av små, små stjärnor,
tätt ihop, som tycks löpa som ett band över delar av södra
stjärnhimlen. Jag är medveten om att Vintergatan* är namnet på
den galax i vilken vi alla bor och dricker Fruitpunch och gäspar
och borstar håret, och att det vi i dagligt tal menar med
Vintergatan (dvs ovanantydda stjärnstrimma) är själva kärnan,
ett tätt kluster i vår spiralformade galax’ mitt.
*) Även
känd som MjölkvägenVärldens mest isolerade storstad
Äntligen en morgon i staden. Efter en
lång sovmorgon tog jag de uppenbarligen alldeles för små
conver­sen på mina uppenbarligen alldeles för svullna fötter
och traskade runt i WA:s huvudstad.



Swan Bells Tower, Museum of Western
Australia och inte minst den majestätiska Swan River besågs och
befotades. Northbridge och dess Cultural Centre fick känna av min
närvaro, även om Arts Mu­seum var på vippen att stänga.
Så gick flygbussen, och jag kom dit en
timme för tidigt: Planet hade förskjutits en timme pga den has­tigt
påkomna sommartiden. Oh well; let’s go to New Zealand.