You can dance your way there from
Old Zealand
Jag var, redan innan klockan hade
hunnit slå alltför sent, i världens mest avlägsna land. Och vist
nog var jag inbokad på base1,
där en stilla promenad i grannskapet försåg mig med de skor och de
kombibyxor jag så väl behövde. Efter slavande över spisen
försökte jag pussla ihop mitt reseschema.
- Tajt, sa Bill.
-
Tight, sa Bull.
1
) Som sagt (sagt i reseberättelsen för Australia 2005, dvs), det
finns base på NZ också
Varken tajt eller tight
Ännu en morgon i staden. Och sen blev
den. Jag var jetlaggad och osövd, så jag hade krupit till kojs
redan vid snår nummer tolv kvällen innan. Ändå behagade min
gistna kropp inte stiga upp förrns 10:30, och eventuella dagsturer
till Waihike var inte riktigt att tänka på.
Men Auckland, som är en vindig,
högljudd och vacker stad, hade mer att bjuda på. Promenadskorna
togs på, ryggan satt på, ja, ryggen och iväg gick jag. Ponsonby,
Harbour Bridge, Queen Street och Albert Park stod på programmet.
Efter mycket traskande och en smärtsamt
rödbränd nuna befann jag mig åter på Magics1
kontor, där jag så att säga hämtade det svärd med vilket jag
tänkte lösa den gordiska knut vilken var mitt reseschema.
- Inte fullt så tajt, sa Piff
- Inte tajt och full, sa Puff
1
) Min transportör de kommande fyra veckorna. Magic vann
bussturlotteriet i konkurrens med Stray och KiwiExperience- Martin?! sa den maori/walesiske
tourguiden när biljetten dragits ur den brandgula Strayhatten.
Och sakta varseblev jag att jag helt alldeles gratis skulle få
ett $195 Sky jump från Sky Tower. Sweet as!
Wooheee! I can see the ground from here!
Jag befann mig på en gratistur runt
Auckland och mycket snart även på en ranglig plattform 192 meter
över marken, iklädd blågul hoppkostym1
och ett nervöst leende.
16 sekunder senare landade jag, hostade
upp 25 bux för foton och erhöll ett cert samt en biljett till
Observation Deck i Sky Tower2.
Vidare till skådeplatsen för det
senaste maoriska inbördeskriget, en gedigen pub för lunch samt
en bridgewalk. Jag avstod bungyjumpet från Harbour Bridge
emedan 1)jag hade redan hoppat adrenalinstinnt idag, 2)det var
inte mitt namn som drogs ur hatten denna gång och 3)jag ämnar
bungyhoppa från Kawarau Bridge i Queenstown.
Så in med maten/ölen i kylen och
kläderna i tvättmaskin, och bort till Sky City med mig, i ett
otajmat försök att fånga solnedgången.
1
) Ja, alltså, jumpsuit.
2
) Haven’t we already deja’d this vu?Motorsågsmassagen
Dags att äntra bussen. Första stoppet
var Matakohe Kauri and Pioneer Museum, vilket hade sina punkter.
Vem kan inte gilla ett museum som har en hel vägg dedikerad åt
motorsågar från diverse epoker?
Efter att ha passerat Dargaville1
var det hög tid att bese Tane Mahuta (’Skogsguden’) i form
av ett jättelikt kauriträd.
I Opononi visades en
vilken-dag-flaggorna-vajar-i-vinden-film om Opo, the gay2
dolphin, som var en kelsjuk och frekvent besökande delfin i den
lilla kuststaden.
Så via Hokianga Harbour och Hararuru
Falls till Paihia, där krogrunda tog vid och en spontan haka,
maorisk krigsdans, utbröt.
1
) Hockeyfrillans huvudstad, tydligen
2
) Gay in the medieval senseMmmm… sweet penguin
En lugn dag i trakten. Efter en sen
frukost tog jag färjan till Russell (New Zealands första huvudstad)
och spatserade runt i den pittoreska lilla stan. Det lokala museet
gav inblick i historien och Russell, eller Kororareka som det
ursprungligen hette, var platsen för de första europeiska
bosättningarna, likväl som platsen där maorier och britter först
tecknade fördrag, därmed skapandes New Zealand.
En ansträngande promenix uppför
världens brantaste backe tog mig upp till Flagstaff Hill.
Och en ytterligt feltajmad förkylning
började göra sig påmind. Några minuter i varmbadet kanske skulle
hjälpa? Icke.
Upp i ottan för en frisk cykeltur till
Waitangi Treaty grounds, där de första fördragen mellan maori och
européer tecknades.
Blött
Och sedan, i adekvat vattentät
mundering och i Fleurs sällskap, en tur i skärgården med Mack
Attack, världens snabbaste båt.
Genom Hole in the Rock, in i Cathedral
Cove och via några simmande delfiner sa jag adjö till Fleur när
hon hoppade av i Russell. Förkylningen var ännu värre nu, och jag
sov större delen av vägen tillbaka till Auckland.Cavemen
Dags att för andra och näst1
sista gången vinka farväl till The City of sails med en spektakulär
utsikt från kostinna Mt Eden. Bussen tog sig till Waitomo (’där
vatten rinner ner i marken’) och dess makalösa grottsystem,
där lysmaskar förvandla grotttaket till en veritabel stjärnhimmel.
Hangi
I Rotorua, där svavellukten gjorde sig
påmind till och med i min förkylda näsa, vidtog ett besök i
Tamaki, en pre-europeisk maoriby. Välkomsritualer, historik och
konsert var vad som bjöds på innan en oerhört smarrig buffé
dukades upp. Allt var tillrett enligt hangi, en maorised med
vedeldade ugnar i underjorden.
Jag åt tills jag sprack och åt lite
mer. Kvällen gav, i sanning, en rejäl inblick i maoriernas seder
och bruk.
1
) Fast sista, skulle det visa sig.
Splash
Väl utsövd, men fortfarande med täppt
näsa, bordade jag bussen i Rotorua med sikte mot Taupo. Lyckligtvis
med täppt näsa, skulle det snart visa sig: Färden gick genom
Wai-O-Tapu, ett termiskt aktivt och gement svavelosande område.
Men bubblande lera, spritsande gejsrar
och giftfärgade svavelpölar är som bekant inte det enda New
Zealand har att erbjuda. Adrenalinet flödade som i Huka Falls1
när Rock ’n’ Ropes erbjöd en 40 meter hög jättegunga som
swooshade olycksbådande nära marken i 70 knutar och ombord Huka
Jet, som swooshade olycksbådande nära strandbanken i 70 knop.
Efter en tidig incheckning på YHA i
Taupo fann jag tid till både data- bank- och shoppingärenden innan
jag gymmade2
och hottubbade mig i form för kvällens pints på Mulligans.
1
) dvs ungefär 160 000 l/s
2
) Jepp. Gym. Styrketräning. Stallone.
Orodrùin
Det var, med nyzeeländska mått mätt,
mycket buss och lite hockey. Men vad tornade upp sig vid horisonten,
om inte Mt Ngauruhoe? Det var förstås ett Kodak Moment, sponsored
by Fuji, eftersom nämnda knalle spelade Mt Doom i Lord of the Rings.
Och snart nog befann jag mig på nytt i
en nyzeeländsk huvudstad, den tredje och aktuella, Wellington.
Windy
City?
En mycket pittoresk och än mer kuperad
stad, men inte så blåsig som ryktet gjort gällande. Jag
strosade planlöst omkring, fann linbanan upp till bergets topp, och
insåg att mörkret börjat falla. Botaniska trädgården torde då
vara tämligen punktlös, men observatoriet desto punktigare.
Molnen förhindrade utnyttjandet av teleskopet, men planetariet var
en upplevelse, förstärkt av kommentatorn, en mycket insiktsfull och
entusiastisk 80-årig professor med stort vitt skägg.
Efter föreläsningen slappade jag lite
i foajén, eftersom observatoriet skulle stänga och jag kunde få
skjuts ner till stan (linbanan hade stängt dåvidlag). En
1,90-maorier som uppenbarligen jobbade där frågade var jag kom
ifrån, och vid svaret brast han ut i en nästan felfri ’Vem Kan
Segla Förutan Vind?’. Sen underhöll han mig och de andra två
besökarna med vishet och lärdom om maorisk kultur och deras
ansiktstatueringars betydelser. Spontant och intressant. Och otippat.
Ash nazg durbatulúk
Att få beträda historisk mark. Att få
följa i fotspåren av våra största kungar och hjältar. Att få ta
aktiv del i slag och platser som så inflytelserikt färgat vår
vardag. Detta och mer upplevde jag, då jag under ledning av en
mycket kunnig, entusiastisk och underhållande guide lotsades runt på
platser som Hobbiton Woods, Isengard, Anduín och Rivendell. Och
foton togs och spetsiga voro mina öron (i alla fall under en minut
eller så).
Jag hann ta mig upp till Botaniska
innan mörkret föll och till nationalmuséet Te Papa innan
stängning. Efter en otippad öl då jag sprang på gamla
bekantingarna Gareth och Brian från Rotorualeggen gjorde jag mig
redo för morgonottans färjefärd.
Sydvärtes
Färjan var bortemot en timme försenad,
men uppenbarligen var Magic-chauffören ombord, så risken att missa
bussen från Picton var minimal. Mycket riktigt, snart befann jag mig
på South Island och ombord på Magicbussen med destination Nelson.
Det var i detta läge jag på allvar började ifrågasätta nyttan
med fullsize, 48-personersbussar. Vi var fem personer på resan
Picton-Nelson.
Paradiso Hostel levde väl upp till
sitt namn. Bungalows, pool, bastu, jacuzzi och gratis frulle
bidrog till att ge Boende:t i Nelson höga betyg. Och efter
några kalla i det varma var det dags att preparera för morgonens
hajkande.
Abel Tasman National Park
Det var läge att fara till en, läs
och häpna, nationalpark: Abel Tasman NP, för att vara mindre vag.
Efter en studsande båttur till Torrent Bay via Split Apple Rock,
vadade jag iland och knöt på mig vandrarkängorna. En fyratimmarshajk genom fantastiskt
landskap och oländig terräng senare, och jag ansåg mig förtjäna
en bastu- och bubbelpoolrelax innan kvällens barhoppande.
Bira bira bira
Som väl var, efter nattens eskapader,
var det mycket åka buss, och därmed chans att ta igen lite förlorad
sömn. Bussen stannade vid ett ställe med det olycksbådande
namnet Cape Foulwind, där en timmes promenerande tog vid.
Kustlinjer och fyrar besågs, liksom en liten koloni av kekeri,
den lokala sälarten.
Det dröjde inte länge innan vi
anlände till Greymouth, södra västkustens största stad. Där
vidtog en tur på Monteith’s, det lokala bryggeriet, och mången öl
inmundigades innan kvällens BBQ serverades. $20 för en rejäl
barbie och all öl man hann dricka, ganska schucker deal, menar
undertecknad.
Jade och guld
Jag lämnade Noah’s Ark1
och for till Hokitika, där man finner jade i varje spadtag (eller
nästan). På därför avsedd jadefabrik slängde jag upp $50 för
ett halsband i form av en snidad stenbit med fiskekroksform, vilket
per maorisk tradition torde betyda att jag är/blir stark och
målmedveten, att jag finner frid, rikedom och god hälsa samt att
jag är en ledargestalt med authorita2.
Och rikedomen lät inte vänta på sig; I guldstaden Ross betalade
jag $6.50 för att vaska guld. Mängden jag fann var bergisbombis
värd bortemot $7, så redan där gick jag plus.
Is och
snö
I Franz Josef, en pittoresk alpby,
snörade jag på mig vandringskängorna, hoppade på bussen, klev av
och hajkade i lite drygt en timme innan jag nådde fram till kanten
av Franz Josef Glacier. På med dobbarna och upp på den drömskt
blåa isbiten för ett magnifikt varierande landskap. Cool.
1
) Ett vandrarhem där varje rum har olika djurteman. Jag
slafade i Monkey Room
2
) Which shall be respected!Bara bussande
Det blir ibland mer buss än inte, och
detta var en sådan dag. En vandring runt Lake Matheson (som
dessvärre idag inte var en sån perfekt spegel som
turistbroschyrerna gör gällande) var morgonens stopp.
Som japaner forslades vi till nästa
sceniska vy; klickklickklick, back on the bus, vroomvroomscreech,
klickklickklick, back on the bus…
Pga trubbel med bränslepumpen var
bussen alldeles wonky och vi tappade tid första halvan av dagen.
Den tiden hann vi dessvärre aldrig köra ikapp, så när vi nådde
Kawarau Bridge var AJ Hackett Bungy stängt. Och förstås blev
följden av detta att jag måste lösa minst en etapp av NZ-rundresan
för egen maskin, emedan jag tvingas1
stanna en extra natt i Queenstown.
Inte för att jag gråter blod för
detta, ty jämte mig på den långa, långa bussfärden hade jag
Jennifer från Canada och det var en angenäm bekantskap. Hon ämnar
lämna Queenstown den 22:e, vilket tack vare den försenade bussen
även är mitt avgångsdatum.
Vill man få sig en listigt och lustigt
namngiven burgare är FergBurger2
stället att gå till, och vill man få sliskiga shots i vita
tekannor styr man kosan till World Bar.
1
) Tvingas låter alltför drastiskt; Queenstown är trots allt the
Adventure Capital of the World, och helt sweet as, bro!
2
) Jag låter folk med koppling till Australia lista ut the double
entrendre of that…
Milford Sound
Regnet varken strilade eller föll. Det
attackerade Queenstown med sådan frenesi att min frågeställning
om huruvida jag borde ta med mig regnbyxor eller ej fick ett abrupt
akvatiskt svar.
Västerut gick färden, via Te Anau och
kosmiskt kuperat landskap, förbi platser som Knob’s Flat och
Monkey Creek och genom Homer Tunnel, till Milford Sound. Värt att
veta är dock att det alls icke rör sig om ett sund, utan en fjord
(vilket antyds av namnet på det område i vilket Milford
ligger: The Fiordlands).
De säger att regnet endast gör
landskapet ännu grannare, med högvis av majestätiska vattenfall.
Förvisso, de pratar mycket, men denna gång tror jag, på min ära,
att de har rätt. Det bjöds helt enkelt på minst sagt majestätiska
vyer, och det lediga utrymmet på min kameras minneskort minskade
oroväckande fort.
I själva sundet1
bordades The Milford Monarch och kryssningen till Tasmanska sjön och
tillbaka var spektakulärt scenisk, speciellt som solen strålar
strilade fram vid det laget.
Bussresan tillbaka till Queenstown bjöd
på samma fantastiska nejder, men eftersom alla fotostopp à la
japanturister och all guidad kommentering hade avklarats på utresan,
ägnade jag tiden åt att se Whale Rider och att planera kvällens
datorhanterande: Mail, blog, backup-CD av bilder, bankärenden,
bokningar av bussar och Boende: etc.
Tårtan
Det blev inte många CD:s brända, ej
heller bokades det bussar. Bankade gjorde jag dock, men behövde
till min glädje och förvåning inte nalla på survivalkontot.
12 000 glada bagare stod till mitt förfogande, och detta
innan lönen kommit. För att fira min oväntade rikedom slank jag
ner på stan för att träffa Jenn, Laura, Hati och en gäng
nytillkomna. Och på tolvslaget bjöd jag på tårta.
1
) Jaasså fjordenAdrenaline kicks arse
8:15 måste räknas som sovmorgon. Icke
desto mindre var jag nödd och tvungen att vara redo vid stadskärnan
kl 9:00, då AJ Hackett1
plockade upp mig och en knippe indier för transport till Kawarau
Bridge. Det var dags för bungy!
Det går inte att beskriva
känslan. Just do it!
En kopp te senare for jag per linbana
upp till bergets topp. Ett tag funderade jag på att åka rullkälke2
ner, men eftersom banan bara var ett par hundra meter och alls icke
hela vägen ner till stan, stod jag över.
Det var ändå inte därför jag var
där; 400 meter över Queenstown gungade jag i världens största
jättegunga.
Det går inte att beskriva känslan.
Just do it!
Pannkakor, internet, CD-backup, tvätt
och vykortsskrivande följde, och den obligatoriska Queenstownska
barrundan med det vanliga gänget, inklusive det australiensiska äkta
paret Sylvia & Steve.3
1
) Inte AJ själv, såklart. Hans företag. Representant från.
2
) AKA rodel, sommarversionen
3
) vilka seglat upp till det yttersta toppskiktet vad gäller mina
favoritmedresenärer; de sparkar avsevärd stjärt!Godis och bio
Jag hann inte vakna av väckarklockan
innan Steve hann ruska om mig, så efter lite flingor och mjölk
bordade jag bussen till Dunedin.
Det är en rätt skön stad med
intressant arkitektur. Dock var jag minst sagt sliten efter tre
dagars tämligen hårt festande, så det blev inte mycket hockey
denna dag. Chokladfabrik, Borat på bio och museibesök, dock.
Brant!
Med lutningar över 1:3 brukar jag
förorda plantering eller kullersten. Betong funkar förstås
också, men är inte speciellt estetiskt tilltalande. Men varför
tala om slänter? Men se, det gör jag icke. Jag talar om Baldwin
Street i Dunedin, världens1
brantaste gata, med en lutning på 1:2,8.
Blå
sjöar
Moeraki Boulders har otippat runda
klippor på stranden, och Lake Pukiki är världens2
blåaste sjö. Mt Cook speglar sig majestätiskt däri och säger
till sig själv: ’Dude, I’m like, you know, the tallest mountain
in New Zealand! Sweet as!’
Lake Tekapo är likaledes blå,
likaledes omgärdad av snötäckta bergstoppar och till yttermera
visso vårt övernattningsställe. Jag tog en stilla ridtur och
häpnades över vyerna.
$10 för en barbie (inkl stek, kyckling
och korv) samt närmast obegränsat med öl och vin är en
väldans schucker deal. Vi namngav påsen med det vita vinet Brian
the Bag och adopterade honom. Brians röda, evil twin, Roger, förblev
inlåst i sin låda, emedan det var det vidrigaste vin någon nånsin
smakat.
1
) Ja, världens…
2
) Ja, världens…Och detta medan alla hemma i Svedala glanar på
Kalle Anka
På resan från Lake Tekapo till
Christchurch fanns möjligheten att hoppa av och forsränna längs
Rangitata. Thomas, Sylvia, Steve och jag signade upp oss för
att tackla klass 1-5-forsarna och det ångrar jag inte en sekund.
Kallt som fan, blött och jobbigt, men så vansinnigt kul att hälften
vore nog. Lägg därtill trevliga och kunniga guider, elevenses
och en smarrig barbecuemiddag och jag hade den bästa julaftonen
nånsin, trots att ingen Kalle Anka fanns att betitta.
Swedish chef
Efter sovmorgon, brunch och en promenad
i Christchurchs fantastiska botaniska trädgård vidtog
julemiddagen. Det bjöds på stek, korv och tillbehör, och
tanken var att alla gäster skulle bidra med någon specialitet från
moderlandet. Nu gick det väl lite si och så med den idén, men jag
drog i alla fall mitt strå till julbordsstacken, då jag stekte ihop
en bunke köttbullar, vilka gick åt illa kvickt, inte minst tack
vara några chalmerister som råkade vara där.
Snapsvisor sjöngs. Öl, vin, vodka
dracks. Mat åts. Fussball spelades; Sverige slog Irland men fick spö
av Canada.
Delfiner igen
Något av en uppbrottens dag. Många av
de jag lärt känna under resans gång var borta; Laura och Andrea
var ej med på morgonbussen. Jenn blir kvar i Christchurch ett par
dar innan hon far till Sydney, så kanske att jag strålar
samman med henne där. Steve & Sylvia blir också kvar i
Christchurch, men eftersom de inte skall till Kaikoura kommer de
ifatt mig i Wellington. Andrew, som inte ens är magicresenär,
stannar i Christchurch, men med tanke på hur ofta vi råkat hamna på
samma ställe om och om igen, skulle jag inte bli förvånad om jag
springer på honom i Sri Lanka, Dar-es-Salaam eller posten.
Det var en kort färd, och vi nådde
Kaikoura vid lunch. Således hade jag gott om tid att borda
båten som tog mig ut till där delfiner hoppa och dyka. För andra
gången under denna resa simmade jag med delfiner, och det var helt
annorlunda än i Monkey Mia. För det första var det Dusky dolphins
det rörde sig om, inte flasknos-. Det var mängder av dem, inte bara
två. Det var kallt som fan i vattnet, men jag hade våtdräkt,
snorkel, mask och fenor. Men den stora skillnaden var att detta var
en organiserad, och därmed dyr, tripp ($125). Vilken erfarenhet som
var bättre? Äpplen och päron.
Och på ett ställe som Kaikoura gör
man bäst i att smaka på det lokala fisk- och skaldjursköket. Jag
försöker desperat dra mig till minnes vilken fisk det var som var
dagens fångst… Rogu? Rangui? Roger? Gott som fan var det i
alla fall, och dyrt: $45. Oh well, drabbar ingen fattig…
På planet igen
Pälssälar luktar och låter.
Digitalfoton av pälssälar gör det inte. Vid halvtolvsnåret
anlände bussen till Picton. Tjohej och tack, Trent. Alla som skulle
vidare norrut till Wellington bordade färjan, men jag hade
redan valt det blott åtta dollar dyrare alternativet med flyg.
Således hade jag några timmar att slå ihjäl i småstadshamnstaden
Picton. Ett tämligen undgängligt besök på akvariet och en smarrig
och mustig butterchicken blev eftermiddagens göromål.
Windy
City.
Och väl i Wellington insåg jag varför
den kallas ’The Windy City’. Fullpackad, med en gigantisk rygga
på ryggen och en mindre gigantisk rygga på magen1
utgjorde jag ett kraftfullt vindfång och blåste nästan omkull.
Jag återförenades med Sylvia &
Steve och bestämde mig för hur jag skulle ta ikapp min förlorade
dag: Att följa Magicbussen till Mt Maunganui och flyga därifrån
morgonen den 30:de.
1
Heter själva väskan maga då?Testa dryckjom
En tämligen händelserik dag. Alla fem
på bussen (Sylvia & Steve, Rene, nytillkomna Helen samt jag) for
till Mt Bruce Wildlife reserve, där 200-miljonersåriga
dinosaurien-slash-ödlan tuataran låg still i sitt terrarium.
Kiwifåglarna var dock oot and aboot i sitt natthabitat, och tycktes
utföra något slags parningslek. Vidare till Tui-bryggeriet, där
pints av tre olika sorter snabbt halsades.
Alkosmakeriet var dock inte över, ty
på Mission Estate Winery bjöds det på fyra sorters vita, tre
sorters röda och två sorters dessert. Deras 2005 SB gick inte av
för hackor.
Samma var det med de kedjor som enligt
narrativ tradition förbinder en fånges fotboja med dess stålkula.
Jag fick uppleva hur det är att tvätta på ett fängelse, att äta
på ett fängelse och att duscha på ett fängelse. Jag tappade dock
inte tvålen.
Walkers walk
Det dröjde inte länge innan vi var
framme i Taupo. Innan dess hade Skydive behövts bokas för dem som
ämnade stanna där. Sylvia tvekade och jag
uppmuntrade: ’Of course you’re gonna do it. That is… unless
you’re too scared.’
Skruv, var just och jämnt vad det tog.
Farväl Walkers! Det var fantastiskt
trevligt att resa med er av och till (mest till) från Greymouth.
I Rotorua hade vi 2,5 h väntan. Jag
visste att det skulle bli massa stopptid under färden, men hade
förutsatt att vi skulle stanna till vid Agrodome el likv, där alla
adrenalinkicks- och fårshowsbegär kunde tillfredsställas. Så
icke. Strosande i Rotorua blev mitt tidsfördriv.
Till sist anlände vi i NZ:s
motsvarighet till Byron Bay, dvs Mt Maunganui. Festande ungdomar var
överallt och jag fokuserade mer på att stuva om min packning
för att möta de rigorösa bagageviktkrav Air New Zealand har
på sina inrikesflyg. Några öl blev det dock, naturligtvis på den
lokala irländska puben.
The web's original travel blog