North

Lör 29/10: En början så god som någonÄntligen ljöd väckarklockan! Ja, det vill säga, mobiltelefonen spelade introt till Pink Floyds Time från deras klassiska album Dark Side of the Moon. Dags att kliva upp och lägga de sista bitarna till det stora pussel som kallas förberedelse. Det var således dags att inleda årets absoluta höjdpunkt, AussieTrip 2005. Och, i samband med det, begynna reseloggen och be­sluta i vilken form den skulle skrivas. Efter idogt frukostande, G-P-läsande och diskande togs beslutet att den skulle skrivas i skönlitterär jag-form.

I över ett år hade jag jobbat över, i snitt och på ett ungefär en timme per dag, utan att lyfta ett öre i övertidsersättning; allt lades i timbanken. När juli var över hade jag skrapat ihop till­räckligt för att kunna slinka iväg fem veckor med bibehållen lön. Sparande och lån bidrog till reskassan, och efter att i det närmaste besökt the land down under via vänner, webben och välskrivna böcker hade en preliminär resplan upprättats och de flesta erforderliga biljetter inköpts. Jag tog sista veckan på halvfart, men fick ner allt som kunde tänkas behövas i min, visade det sig, perfekt volymstinna ryggsäck. Kopior på pass, biljetter, vouchers och allsköns plastkort togs, digitalkamera lånades[1], vandrarhem och dyktrippar beställdes och jag var good to go. När så Time ljöd från min batterislukande Motorola var resan officiellt påbörjad.

Ett ljudligt tutande hördes från gården nedanför och jag tog en sista koll på min nedsläckta, urpluggade lägenhet. Gnuskorna[2] snörades på, och ner gick jag. Tutet hade bevisligen kommit nån helt annanstans ifrån, ty varken Steve eller skruttig Scorpio stod att finna. Ett mobilsamtal senare var dock bägge på plats. Med skrikande däck och dito Rammstein tog nybesiktigade gamla Bettan med Steve vid ratten mig till utrikeshallen i Landvetter.



Gamla Bettan, t.v., blev kvar på ytan trots att Martin tydligt signalerade "Vi går ner"

Incheckningen gick som ett rinnande vatten, och fortare än man hinner säga "Lorry, petrol, shagging, bollocks and bowler hats" satt jag i gaten till London. Och där var trångt, och ett lokalt rockband som skulle turnera i Sydamerika. Jag, däremot, tog mig till British Airways och flyget till Singapore.

Sön 30/10: TräsmakEn pyttig LCD visade filmer jag redan sett, filmer jag inte ville se och filmer jag gärna ville se, men inte på pyttig LCD. Valet föll ändock på den datoranimerade barnfilmen Madagascar, som lämnade en hel del övrigt att önska. Ben sträcktes i Singapore och sista sträckan avverkades med hjälp av för mig dittills okända Vinterbergregisserade, von Trier­skrivna amerikanska indieflicken Dear Wendy. Helt, som Flanders skulle sagt, okely-dokely-dey.



Singapores största exportvara är krukväxter för ungkarlar

Mån 31/10: It's pretty much a madhouse, a madhouseVi minns MAD. Vi läste MAD. Vår kunskap om hur saker och ting sker ute i stora, vida världen baserades vad som förmedlades i MAD. I MAD kommer flygbagage aldrig till samma destination som tillhörande passagerare, och i Melbourne fick jag MAD-chock. Tydli­gen skulle resten av ryggan anlända till Melbourne nästa dag och forslas vidare till Cairns och dess International Hostel. Om gudarna ville skulle jag ha tillgång till rena kläder, loggbok och mp3-laddare efter avslutad dyktripp. Av en osedvanligt lyckosam slump fanns dock mitt dyk­certifikat i säkert förvar i plånboken. Jag gav mig ut på en fruktlös jakt på British Airways kontor för att inkassera $100 utan att passera gå, på det att jag månne kunna köpa handduk, badbyxor och kalsonger.



I've come to the Land Down Under

I väntan på Jetstars Cairnsflyg tog jag mig en därför avsedd[3] på The Medallist's Bar och lekte people's-life-story.

Och då försvann täckningen på mobilen, och jag beslöt mig för att köpa ett Vodafone kon­tantkort. En tanke utan eftertanke, visade det sig; min telefon var låst till det svenska voda­fone-nätet, varför mitt $30-kort blev tämligen värdelöst (framför allt emedan täckningen åter­kom småningom).

Och som om 30 timmar på flyget inte räckte, tog jag planet till Cairns, blev inte alls hämtad av vandrarhemmets för-tillfället-på-verkstan-gratisbuss, tog taxi (och fick ersättning) och in på International Hostel.

Och klockan började ticka, så jag tog mig ut i stan i sökande efter dykarrangörens kontor. Efter åtskilliga trampade kilometer i ostrumpade hajkkängor fann jag vad jag sökte. Där var dock stängt, och alltså fann jag inget annat val än att köpa survival-badbrallor och –handduk. $20 för badshorts är väl överkomligt, men med vad tänkte jag då jag langade upp $50 (över 300 kr) för en handduk? Var det en magisk handduk med enorm absorptionsförmåga, stor som ett enmanstält men som ändå gick att vika ihop och rymmas i en tändsticksask? Var det en handduk gjord av alvrep, turinsvepningen och mithril? Var det en handduk vävd av Picasso, Rembrandt och da Vinci? Ack nej; bara en vanlig tacky turisthandduk[4]. Icke desto mindre behövde jag ett badlakan, och British Airways skulle få sina fiskar varma (för $100).

Tis 1/11: Finding NemoI ottan, var just och jämnt när jag gick upp. Väckarklockan hade såklart inte anlänt, så jag fick köra med mobilen och slösa dess batteri. Men upp kom jag, och frukost åt jag, och espresso drack jag och in på dykturen checkade jag. Ombord på ReefQuest på färd mot Great Barrier Reef samspråkade jag med en lokal herre vid namn Alan, som trots tidigare bud inte skulle bli min buddy. Istället teamades jag med en gråhårig britt, en tunnhårig canadick (med en väldigt söt och trevlig fästmö) samt samme gråhårige britt för mina tre respektive dyk.

Dessa var heltigenom fantastiska. Sikten var makalöst god, vattnet var varmt och djurlivet... djurlivet! Clownfish[5], trigger fish, koraller, havssköldpaddor och en myriad andra fiskarter besågs, den ena mer färgsprakande än den andra. Tre dyk och en miljard erfarenheter rikare gick sedan färden åter till Cairns.



Så okej, bilden är tagen i Melbourne Aquarium. Men gynnaren ovan hade en brolla på Norman Reef, och dess­utom ville jag inte förstöra Håkans kamera genom att dyka med den. Än.

Barfota på omänskligt heta betongplattor önskade jag innerligt att min packning hade kommit fram. Lycka och prisskelov; rena kalsonger, en bräddfylld necessär och framför allt ett par sandaler väntade på mig i International Hostels reception. Efter en mycket välbehövlig dusch tog jag mig en ale och ett mål mat på huskrogen Rattle & Hum, innan jag gav mig ut på sta­dens gator. Mitt syfte var att finna en frisör[6], men pga Melbourne Cup och dess status som allmän helgdag för barberare fick jag fruktlös och långhårig vända åter med en tacky turisthatt som tröstpris. Min vishet rådde mig dock att kolla upp varifrån morgondagens buss skulle avgå. Och nästan utan att somna där jag satt lyckades jag pränta ner, inte bara min resejournal, utan även mina dykfakta och –erfarenheter i därför avsedd nyanländ loggbok.

Ons 2/11: En busschaufförinna, en busschaufförinna...Tuppen tycktes vara det djur att vara uppe med under denna resa. Efter en snabb brekkie på torget i Cairns mönstrade jag på OzExperience Cobber Inland-buss. Vår kombinerade driver/guide Ali rattade runt i Atherton Tablelands och visade allsköns turistfällor.



Boutros Boutros, Fares Fares, Duran Duran, Millaa Millaa. Aboriginerna dubblerar sina ord för att påpeka att det är väldans mycket av den varan. Millaa betyder vatten

Big Curtain Fig Tree, Eacham Lake, Millaa Milla Falls (de två senare i vilka jag självfallet badade), Johnstone River Crocodile Farm samt en stillsam promenix i den tropiska regn­skogen vid Lacey Creek stod på programmet.



Skippy McJump undrade vars hennes lille Joey tagit vägen. Förmodligen till Scotty's i Mission Beach, tänkte jag

När vi väl anlöpte Scotty's Backpackers i Mission Beach hade jag ytligt lärt känna några av mina medresenärer, och fler blev det under kvällens kängurustek- och ölextravaganza.

De flesta blev dock kvar i Mission beach, men Västeråsaren Micael, Kiwiguy Chris och jag var redo att resa vidare nästa dag.

Tor 3/11: Captain James Cook slår tillMorgonen på Scotty's var regntung, i nästan direkt likhet med mitt huvud. Icke desto mindre studsade jag upp och fick i mig en smula brekkie. Det bar sedan iväg till Townsville, vars högsta topp erbjöd en magnifik utsikt över staden, bukten och Magnetic Island, vår nästa destination.



Staden Townsville, Powerpuff Girls' hemvist, med Maggie Island i fjärran

Ön har, liksom nästan allt annat i Australien, fått sitt namn av kapten Cook. När han seglade förbi fick hans kompass tuppjuck, så han förutsatte helt sonika att ön hade en enorm magne­tisk dragningskraft, därav namnet. Senare visade det sig dock att så inte var fallet, det vara bara hans kompass som var något av ett måndagsexemplar.

Efter en blåsig färjetur till den inte så magnetiska ön tog vi in på Base Backpackers. Det var lite som en studentkorridor, eller kårhus, fast i tropikerna; mycket ungt folk, delat kök, schysst musik, biljardbord och vansinnigt trånga rum. Och det låg beläget alldeles vid stranden, den strand vid vilken vi skulle paddla kajak.



Palindromförvaring på Base

Havskajakpaddlingen var annorlunda mot vad jag hade föreställt mig. Istället för att paddla i täckt kajak, i samlad tropp längs något slags skärgård, blev det mest random fajter mot vå­gorna i en ranglig plastsak. Framför allt vid grannviken fajtades vågorna; de samlades, tryck­tes ihop och blev enorma. Med ett lyckades en och samma våg driva mig ur kurs, fylla flyte­tyget och tippa kajaken runt. Plötsligt var jag blöt och med en båtliknande plastbit över mig. Nästan lika plötsligt stod jag i vattenbrynet och spanade ut över en miljard surfvänliga vågor jag var tvungen att forcera om jag någonsin skulle kunna komma tillbaka med något slags heder i behåll. Ett stort antal rejäla kraftansträngningar senare, och så var jag åter på öppet vatten som inte ville mig illa. Jobbigt, men kul.

Jug, jug, jug[7] went I. Chug, chug, chug went my throat. Kvällens aktiviteter bestod av öl, bil­jard och öl. Ellie & Rachel från Derby, UK slöt sig till Chris, Micael och mig. Yawn, yawn, yawn went I. Snore, snore, snore went my throat.

Fre 4/11: Coca-CoalaFredagsförmiddagen var relativt mulen, vilket troligen var ett lyckoslag: Idag skulle det traskas å det mycknaste i ländig terräng högt upp i det blå. De gamla kanonstationerna högst uppe på Mags I tjänade utmärkt som utsiktsposter under kriget, och även nu. Vand­ringen upp förväntades innehålla möjligheten att se koalor lojt krama eukalyptusstammar och att slicka på myror, närmare bestämt Green ant. Koalorna lyste med sin frånvaro, men jag testade, trots att det kanske låter som en brittisk förolämpning, att vara sk ant arse licker. Det var inte alls dumt, om sanningen ska fram, och det ska den. Det smakade såsom en citron­halstablett och förväntades, enligt aboriginerna, hjälpa mot den värsta törstkänslan.



I trehundraåttifjärde trädet från vänster sitter en koalamamma och hennes ungar. Honest jag lovar!

När så alla koalor var osedda, tillräckligt många myrstussar blivit slickade och alla utsikts­fotograferingar var avklarade tog vi färjan åter till Townsville och sedan ner till Porten till Whitsundays, dvs Airlie Beach.

Där var en motormunnad engelsman vid namn Terry på vårt rum, så Micael och jag gick ner på stan. Fantasea Festival skulle just invigas och det var fjortisfylla och göteborgskalas och fåniga självlysande attiraljer. Men den överdyra folköls-fourexen byttes efter den plötsliga regnskuren mot Paddy Shenanigan's och deras Guinness. Och det var pubtrubadur och Sweet Home Alabama och allsång.

Jag ringde OzExperience för att boka plats på morgondagens buss, men det var någon nano­sekund försent; jag var etta på väntlistan, så jag beslöt mig för att gå upp till kl 7 och hoppas på något avhopp. Jag gick till sängs med minnet från dagstursbroschyrerna; var skulle jag månne vara på lördag och söndag?

Lör 5/11: Både Country och WesternPå bussen till Kroombit, visade det sig. På bussen till Kroombit, visade det sig, befann sig två norska tvillingsystrar och deras storasyrra. Där fanns även Micael, ett gäng tossiga Poms[8], ett gift canadensiskt par, några fjuniga canadickiska high school kids, svenskan Pau­line, finnen Jaakko och tyskan Julia. Eftersom schweiziskorna Nicole & Michelle samt Chris stannat i Airlie Beach var det således endast Micael och jag (samt driver/guide Ali) kvar av ursprungstruppen från Cairns. Lite senare klev min bussgranne Andrea ombord, och iväg ska­kade bussen syd-sydväst med kurs mot kor.

Team Sweden sparkade gift engelsk stjärt i bouleliknande, excentrisk-boll-rullar-sporten lawn bowling innan OzExpressen vinglade vidare. Bo-Raglans taverna sålde mig dagens första XXX.



Endast en öl drack jag här, så raglandet uteblev

Den långa, långa och, för all del, långa bussresan fördrevs med film och frågesport. Ozquizen vanns inte av Andrea och mig, mest tack vare att Mr & Mrs Canada var vansinnigt petiga i rättningen. I Battle of the sexes gick det dock bättre.

På Lochenbar Cattle station i Kroombit bjöds det på BBQ med lokaluppfödda kor på tallriken. Efter maten stundade lektioner i boskapspiska och diverse mer eller mindre fåniga lekar. Det var kul och annorlunda, men efter varannan XXXX och varannan VB gick jag till kojs efter att ha spanat in de hundratals grodor som bodde på the dunny.

Sön 6/11: GoatbustersJag trodde jag skulle få a man's breakfast, men det blev bara flingor med mjölk och toast. Det var dock tillräckligt för att ge mig energi att bokstavligen tackla getterna. Vårt lag Mangina vann, i morgonens rodeo, såväl brännmärkningen som getmjölkningen. Enda indivi­duella tävlingen var lassosnarande av därför utvald get (bland en hel hjord andra), och snab­bast av alla var Captain of Team Mangina, dvs jag.



Goatcha!

Med countrymusiken strömmande ur högtalarna lämnade vi Kroombit och siktade ånyo mot kusten. Dessvärre uteblev den utlovade scooter-roon (kängurusafari på scooter) av försäk­ringsskäl. I 1770, eller för den delen Agnes Waters, serverades världens största Fish 'n Chips, stor nog för att mätta ett mindre landslag.

Snart var vi framme i Hervey Bay, och den Martin som spatserade The Esplanade fram var avsevärt renhårigare, märkbart oskäggigare och tydligt nagelkortare än den Martin som tidi­gare checkat in på Palace Backpackers. Efter ten-ish minuters (dvs bortåt trekvart) promenad blev Subways vårt födoställe och Prince of Whales[9] vårt vattenhål.

Regnet kom, och vi gick. Regnet tilltog och vi utnyttjade en närbelägen busskur som skydd mot den värsta skuren. Polisbilar, en tre-fyra stycken sökte sig till grannskapet. En lång polis kom mot mig, och han vinkade med handen, undra' om vi hört nånting, som kanske var en fight. Icke, sa Micke.