Taz

Ons 30/11: Tassie Island Ep IDet finns ett kvartifem på morgonen också, fick jag erfara. Sömndrucket checkade jag ut, bokade två nya nätter, låste in min rygga och tog mig per taxi till Tullamarine för hutlösa $45.

Och igen checkade jag in på Jetstar, och igen lyfte jag från Melbourne, denna gång med desti­nation Launceston, Tasmania.

Efter landning hade flygbussen gått och all taxis var borta. En vänlig donna i en hyrbilsdisk ringde mig en droska, och turen var med mig: föraren kände till Tasmanian Motorcycle Hire i Evandale. Således fann jag både hoj, hjälm och jacka i god tid och rusade iväg. På en, i ärlig­hetens namn, tämligen träsmakinducerande 250 for jag land och rike kring. Nåja, kanske inte land eller ens rike: Tassie är större än man tror, och 30 mil på en tvåfemtio är mer tröttsamt än man tror.

Jag körde över Batman Bridge[36], via Beauty Point och George Town till Scottsville och vidare till Branxholm, det närmaste stället från Scottsville i riktning mot S:t Helen som erbjöd bo­ende till ett överkomligt pris. På Imperial Hotel fick jag ett helt eget rum och en stor rymlig säng till det facila priset av $30. Föregående natts omyckna och odjupa sömn hade, i kombi­nation med dagens flitiga MC-åkande tröttat ut kropp och knopp, och snart nog släckte jag lamporna och gav mig till Nemos land.



Säng o'hoj: Bra billigt boende i Branxholm

Tor 1/12: Tassie Island Ep IIJag ville iväg tidigt, ty jag hade mycket kvar att åka och se. Efter frukost tog jag ner min dagsäck och min hjälm, redo att checka ut. Men ack, vad jag bedrog mig. Portieren fanns ingenstans att se, så jag slog på teven och övervägde mina alternativ: Att pysa utan att betala (de hade aldrig tagit mitt namn då jag checkade in), att pysa och betala mha pengar i byrålå­dan på rummet samt en lapp informerande hotellägaren om detta eller att ringa hotellet från en närbelägen telefonkiosk och hoppas att de svarade. Jag bestämde mig för det sistnämnda, men just då signalerna började ljuda såg jag hur ägarparet anlände i sin röda Holden. $30 fattigare styrde jag kosan mot S:t Helen. På de vindlande, skogkantade bergsvägarna brände jag asfalt, halvliggande i kurvorna. Makalös MC-åkning var det, på min ära, och likväl krävde min stuss periodiska stopp. Ett av dessa skedde vid Weldborough Pass, där en paleontologisk regnskogsresa bjöd på kodakmoment[37].



Vad gör vi i den här djungeln? Weldborough Pass hade träd som var avsevärt äldre än The Rocks i Sydney

Det blev även besök i S:t Marys, Fingal Valley och Epping Forest innan hojen återlämnades till MC-uthyraren Rodgers fru i Evandale. Jag lyckades tajma postbussen[38] och tog mig in till Tasmaniens näst största stad. Jag strosade gatorna, parkerna och torgen kring i Launceston innan jag åter begav mig i riktning mot Evandale, denna gång med stopp vid flygplatsen.

Med osedvanligt lyckosam tajming träffade jag både flygbussen och den sista spårvagnen till S:t Kilda. Med osedvanligt lokalsinne lyckades jag dessutom inte bara kliva av vid den rätta hållplatsen, utan även gå det rakaste spåret till vandrarhemmet. Till följd av detta var klockan bara tolv-halvett när jag baxade upp min stora rygga till rummet, och festen på Red Eye Bar var i full fräs. Detta till trots avböjde jag möjligheten att leta upp den nyzeeländske lagkapte­nen för Team Mangina och avkräva min andel av tisdagens frågesportvinst. Dels för att jag var trött efter allt MC-åkande, dels för att jag redan tagit dagens obligatoriska drink (en öl i Launceston) och dels för att jag inte är ett stort fan av att börja dricka när 99% av de övriga gästerna redan toppat. Så istället för att toppa, valde jag att knoppa.

Fre 2/12: Melborn againDet var, minst sagt, hög tid att tvätta, både kropp och kläder. Medan plaggen sakta började blötas gick jag till därför avsedd affär och köpte frukost. Intressant hur de billigaste flingorna, Coles egna corn flakes i jätteförpackning var långt billigare än pytteportionspaketen från Kellogs. Och då avser jag totalpriset, inte jämförpriset. Frukost, dusch, tvätt och tumling avklarades, och in till Melbourne for jag. Strosande runt i regnet bestämde jag mig för att ta igen vad jag kanske missat i Sydney: The Aquarium. Och nog var Melbourne Aquarium bättre än Oceanworld i Manly, men det slår ändå inte erfarenheten att faktiskt dyka i den akvatiska ekologin.

Efter allmänt kringstrosande i South Melbourne och dess lastgamla[39] arkitektur och en VB på 1860-talsetablerade puben Young & Jackson tog jag mig sakta men säkert hem till Base. Väl där utnyttjade jag min (ännu en) fria välkomstdrink, fick en dubbelt så stor öl som de avsett och började samspråka med en Aussie vid namn Sarah. Och den sista kvällen i Oz blev inte så kass som jag befarat.

Lör 3/12: Pass på!En känsla av tomhet fyllde mig efter en natt av orolig sömn. Icke desto mindre släpade jag upp min kropp och tillhörande lätt ambivalenta sinne, tog frukost, packade i ordning och checkade ut. Ett sista foto av mitt sista Base[40] och ett sista farväl till mina medresenärer Gemma, Sophie och Lena, och iväg till spårvagnen gick jag med tunga steg och likaledes ryggsäck.



-Du ska sjunga bas. –Ska jag?

Det var bättre väder denna dag, lätt mulet och runt 20°, men uppehåll. Jag tog mig således runt till fots, med undantag för en kort bafatt-tur på den kostnadsfria turistspårvagnen. Queen Victoria Market, Flagstaff Gardens, Melbourne Docklands, Treasury Garden och the Parlia­ment besöktes innan jag med sorg tog de sakta stegen mot Skybus' terminal (där jag vist, men dyrt, nog förvarat min 17,9-kilosrygga under förmiddagens stadshajk).



Market Square Heroes: Om man inte hittar det junk man söker här, så finns det inte

Så åter till Tullamarine for jag, för fjärde gången, checkade in och gav mig av på en fruktlös jakt på de $100 British Airways mig skyldiga äro. Månne har jag bättre lycka i London, tänkte jag över en stilla Carlton på The Medallist's Bar. Det var nu snart dags att borda, och jag gick ut för att ta mina sista steg på australiensisk mark och ta mina sista andetag av australiensisk luft.

Gott om tid, tänkte jag då jag gick mot gate 8 vid 16:15-snåret. Gaten skulle stänga 16:40 (as if) och planet lyfta 17:35. Ont om tid, tänkte jag då jag såg den gigantiska kön till passkon­trollen. Panikont om tid, tänkte jag då de av någon dunkel anledning inte lyckades scanna mitt pass och istället tvingade mig vänta, utan förklaring, i en kvart för, vad jag förmodar, manuell kontroll. Nu brinner det i knutarna, tänkte jag då jag lokaliserade gate 8 och konstaterade att den var boarding till... Los Angeles. Lyckligtvis var den ändrade gaten bara femtio meter bort, så med säkert tio minuter tillgodo slog jag mig ner vid min fönsterplats och började bläddra i Highlife för dagens filmutbud.

Valen föll på Wallace & Gromit and the curse of the were-rabbit och Wedding Crashers. Långt senare var jag åter i Cactus Garden i Singapore för en kort bensträckare medan planet tankades. Jag tog på nytt plats i min fönsterstol och British Airways lyfte med destination London Heathrow.

Sön 4/12: Det är över nuNatten var lång, och föga utsövd var jag åter på Heathrow, där alla eventuella BA baggage services befann sig på en sida om passkontrollen jag ej kunde ta mig till, emedan jag skulle vidare mot Landvetter. Istället tog jag en pint Guinness och botaniserade i Tax Free-utbudet. Då spritpriserna var jämförbara med de därhemma, bestämde jag mig istället för floss: 1 kg vingummi till mig och en gigantisk tub Maltesers till Håkan, som tack för kamera­lånet.

Skulle hemfärden gå som smord, frågade jag mig. Icke, då. En halvtimme före avfärd hade ännu ingen information kommit om vilken gate som gällde, tills displayen slutligen upplyste om att planet var försenat till 10:00. Asch och attans, tänkte jag, och förberedde mig på ytter­ligare en halvtimmes väntan, tills... displayen upplyste om att planet var försenat till 14:00, och högtalarna förkunnade att vi skulle fly oss till SAS-disken.

Efter mångt köande med nästintill idel svenskar[41] fick vi sneda besked: Avgång tidigast 14:00, vi skulle få mat- och dryckkuponger à £10 och sedan, häpp no, inga kuponger men planet lyfter strax och förvirring, förbanning, förvåning. Men när klockan slog 11:30 var äntligen planet (med jetmotorn en decimeter från mitt högeröra) luftburet.



I've come to the Land Up Over. En mångt mer melankolisk Martin än den som anlände i Melbourne fem veckor tidigare

Och bagaget var på plats, och farsan och hans Mazda kom snart, och resan var över. Upple­velserna var över, och ledigheten var över. Men erfarenheterna, de har jag kvar, och dem tar jag med mig nästa gång. I handbagaget, tillsammans med ombyte, badbrallor och en $50 Billa­bong towel.