South

Fre 25/11: Lönen kommer, lönen kommer!Pensionärer, tuppar, mjölkbud och bagare. Alla låg de och drömde om, förmodligen, bingo, höns, mejeriprodukter respektive mjöl när jag steg upp. Så okristligt tidigt var det. Jag hann med att svulla frulle, under vilken nyss uppstigna Maja och Lena (svenskorna som var med på bussen mellan Byron Bay och Sydney) kom ner, varför jag inte behövde hissa upp min långtifrån utsövda lekamen till rum 310 och väcka de notoriskt senkomna svenskorna.

OzExperience var utbytt mot Adventure Tours of Australia, ATA, och driverguiden var med största sannolikhet Peter Garetts[30] bror. Nigel hette han, och han körde en grupp om sexton damer och fyra herrar ut från Sydney vid 7-snåret på morgonen.

Första stoppet var Mittagong, vilket, vågar jag vilt gissa, är aboriginska för "Väldans regnig plats mitt ute i ingenstans". Där vidtog kaffe, presentation av resenärerna samt genomgång av resans sträckning och aktiviteter.

Ottawa, Washington DC och Brasilia är exempel på huvudstäder som inte är sitt lands största stad. London, Köpenhamn och Paris är exempel på huvudstäder i vilka jag varit. Till bägge dessa listor kunde nu Canberra läggas. Att beskriva Australiens huvudstad vore som att be­skriva en liksidig triangel, en vattenmolekyl eller en rad parallella streck av lika längd: symmetrisk.



Världens mest symmetriska stad

Det finns ett skäl till att varje stad i Oz stor nog att ha en bottle shop ståtar med sitt eget War Memorial Museum. Den vid förra sekelskiftet tämligen nyfödda nationen saknade, upplevde man, identitet. 1914, då första världskriget bröt ut och Australien anslöt sig till de allierade styrkorna, var det första gången man gjorde något stort som enad nation. Därmed definierades landets identitet, och krigen har sedan dess spelat en stor roll i den australiensiska national­känslan.

National War Memorial i Canberra var likt staden i övrigt: symmetrisk, smart, steril. Efter en knapp timmes vandring bland dioramer, montrar och jaktplan hade jag avsevärt större insikt i vad Shane sjunger om i The Pogues' The Band Played Walzing Matilda.

Canberra är som sagt Australiens huvudstad, och ingen huvudstad är komplett utan en parlaments­byggnad, ett huvudsäte, det kontrollrum från vilket riket styrs. Canberra har två. Det gamla parlamentshuset blev för litet för att inhysa alla representanter i takt med att landets befolkning ökade, så man lät helt sonika uppföra ett nytt. Det var dit bussen for, och vi samla­des på den av vatten omgivna markmosaikön. Mosaiken symboliserade en mötesplats[31], med stigar och djurspår ledande in till cirkeln i mitten. Och ovanför entrén ståtade Australiens stadsvapen, komplett med symboldjuren känguru och emu (djur som inte kan gå bakåt, bara framåt, likt den nyfödda nationen).

Efter besök i balsalen och själva pungpudelns kärna, Houses of Representatives, tog vi hissen upp till taket. Och se, och för all del, skåda: en strålande, symmetrisk sikt ut över Canberra. Och ännu en ruta ibockad, och ännu en stat/territorium besökt.

Åter i flugornas förlovade stat, NSW, sattes destinationen till Jindabyne. Vårt hotell var belä­get vid Lake Jindabynes strand. Sjön, som i själva verket är en damm, byggdes 1959-63 för att förse vattenkraftverket med tillräcklig akvatisk action för att försörja 70% av New South Walesarna med ström.



Dam, that's huge: Lake Jindabyne, sedd från Hotel Jindabynes balkong

Och, för vilken gång i ordningen det månne vara, bestod kvällen av mat, biljard och öl. Och, för första gången på ett gott tag, sov jag i bottensäng, i ett rum med egen toa och dusch, me­dan min mobiltelefon sakta laddades.

Lö 26/11: På två hjul för mycketEn bankett. En veritabel festbuffé och en kulinarisk kornukopia av kolhydrater och K-spe­cial. Det var den flossigaste, likväl som den svulstigaste, frukosten sen... ja, någonsin. Och nog följde jag backpacker rule #1: När mat bjuds på, äter man. Sin egen vikt är helt god­tagbart utan att man verkar åpen. Och allt detta fett, alla dessa kolhydrater, vitaminer och proteiner, all vätska och koffein är nödvändiga när man ska vandra uppför Australiens högsta berg, Mount Kosciuszko. Inte för att vi skulle, men ändå...

Så, i vilket fall, alltmedan Midnight Oils Kosciuszko spelades ombord, for vi de vindlande bergsvägarna upp mot den proverbiala nationalparken. Detta var en tvåhjulingarnas dag. På vägen upp passerade vi hord efter hord av hurtbullar; karlar i tajta trikåshorts, blöja och aero­dynamiska cellplasthjälmar. Det var ett årligt cykellopp för välgörande ändamål, och jag blev trött och svett bara av att se dem i sakta mak streta upp för branta backar, till synes utan minsta antydan till välbehövligt nedförslut i sikte. Som om detta inte var nog på tvåhjuls­fronten, var detta bevisligen Den Stora MC-träffen, då knuttar från hela Oz möttes för att vråla, puttra och vina upp genom Kosciuszko National Park.

Och var inte den snöklädda toppen av Australiens högsta berg en syn för gudar? Förmodligen, ty liksom i Bald Rock och Blue Mountains var dimman städse närvarande. Således förflytta­des dagens bushwalk till mångt lägre altitud, där likheten med de svenska fjällen var slående; byt ut eukalyptus mot björk och flugor mot mygg, och voilá! Fjällbäckens porlande vatten var bättre än något jag köpt på flaska i detta land, och jag fyllde glatt upp.



Mount Kosciuszko. Honest jag lovar!

Med vandringsstav i näven, Aussiehatt på huvudet och gnuskor på fötterna, fick de senare genomgå något av elddop: Vadande genom bäckar och klafsande genom marskland satte vatten­tätheten, såväl som stadgan och andningsmöjligheten på prov, och nog fick mina 700-kronorsdojor godkänt på samtliga punkter.

På vägen tillbaka till Jindabyne stannade vi vid dammsystemets utjämningstorn och blev in­formerade om anläggningens status som ett av världens sju moderna underverk.

Efter lunch tog bussen av mot skakiga grusvägar genom Dividing Range, längs Snowy River, sakta men målmedvetet mot gränsen. Om flugsvärmarna i NSW var ständigt närvarande så fort man klev ur bussen, så var deras Victoria-kusiner sju resor ettrigare och ständigt när­varande, punkt.

Och i Ontos, strax söder om mitt ute i ingenstans befann sig en stugby, vilken skulle bli vårt härbärge för natten. Av skäl endast ägaren känner till fanns där en gyroskopanordning i vilken man kunde snurra sig i alla upptänkliga riktningar samt ett pingisbord. Således spelades det pingis och snurrades.

Det började suga i såväl mat- som öltarm, och i Ontos serverades de smarrigaste vegetariska pizzor världen skådat. Snart nog var fötterna tillräckligt runda (främst tack vare dryckesspelet "King" och en strategiskt inköpt femliters-BiB[32]) och vid lägerelden undrade min medresenär Sophie om min irländska brytning.

"Well, Irish is the accent of drunk people, isn't it?", sa jag, "So it kinda makes sense."

Sön 27/11: "Ursäkta, men har inte jag sett dig på tv?"En pannkaka. En tesked jordgubbssylt. En matsked apelsinmarmelad. Är detta månne en frulle för en bakfull man? Icke. Och således blev dagen stillsam. Jag gick på toa[33], och när jag var klar hade hela gruppen magiskt försvunnit, på vad som visade sig vara en tämligen undgänglig bushwalk.



Australiensarna är väldigt stolta över sin korta, men intensiva, skidsäsong. Hur de känner för sina skateboard­åkande ungdomswombats förtäljer dock inte historien

Hair of the hound var kanske den största anledningen till att jag valde vingården istället för sjöstranden. Den förra vinprovningen gav en del övrigt att önska, och Kyongon i Lakes En­trance var avsevärt bättre än McGuinlans i Hunter Valley, och märkbart generösare.

Till Fangorn for familjen. Mountain ash och gigantiska fräkenträd bebodde Tarra Valley. Och nog var somliga träd skrämmande lika enter.

Det är ett välkänt faktum, för dem som känner det väl, att trailer parks är fulla av trailer trash. Så var dock inte fallet med den i Foster, i utkanten av Wilson's Promontory. Den var däremot bräddfylld av celebriteter av varierande dignitet: Meryl Streep, Katie Holmes, Mickey Rourke, Ben Affleck och Uma Thurman, för att nämna några. Fast om sanningen ska fram, och det ska den, var det vår driverguide Nigel som körde vilken-kändis-är-man-lik-leken med vår grupp. Så efter svenskstämplad Kilkenny och Fifth Element på tv:n gick Mickey Rourke, dvs jag, till sängs.

Mån 28/11: PipsqueekOch så började jag se tunneln i slutet av ljuset; det hade blivit dags för den allra sista sträckan av mitt Cobber-busspass. Efter morgontoalett och brekkie bar det av till Wilsons Promontory och dess buskagekantade stäpper. Tanken var att där skulle ströva horder av wallabys, emuer och wombats till allas beskådan, min icke. Kängurur var det däremot gott om, men vid det laget hade jag nästan börjat ledsna på de hoppande pungdjuren. Icke desto mindre lyckades jag fota ett par rödbröstade papegojor och komma inom en meter från en kängurumamma med en joey i pungen.

Naturen fortsatte att vara i blickfånget, då vi i varierande takt knatade upp till toppen av Mt Bishop genom ungefär alla typer av vegetation. En, ännu en, magnifik utsikt stod som pris, denna gång över Australiensiska fastlandets sydligaste punkt. Det var även här jag för första gången såg Tasmania, och till yttermera visso det som var vår destination efter lunch: Squeeky Beach.



Whoooeee, I can see a state from here!

Vår destination efter lunch, Squeeky Beach, har fått sitt namn efter det pipande, knirrande ljud sanden ger ifrån sig då man spatserar därpå. Och hör och, för all del, lyssna; nog gnällde stranden ljudligt när man spatserade därpå.

Och vågorna var höga som stugor, så jobbigt och tröttsamt och med viss sannolikhet livs­farligt var det att kasta sig däri. Men vansinnigt roligt, ska Neptunus, Poseidon och Njord veta. Med tasmanska sjöns saltsmak i mun bordade jag bussen för den allra sista etappen av den allra sista sträckan av min OzEx/ATA-resa, med slutdestination Melbourne.

I hippa, bohemiska förorten S:t Kilda låg ännu ett Base. Inhyst i en nybyggd knallröd glas- och stålkåk låg detta mitt tredje Base. Efter en proper dusch dracks det flitigt på husbaren Red Eye och närbelägna Vineyard tillsammans med Lena och Maja, tyste tysken Alex, danskarna Rasmus och Kris samt tyskorna Petra och Jennie. Men sushin uteblev för min del, tack ske lov!

Tis 29/11: MelbourneDet hann bli sent innan brunchen inhandlades, tack vare en notoriskt sen tysk. Mätta och marginellt mindre bakfulla tog vi spårvagnen från S:t Kilda till centrum. En lustigt klädd man med enastående balans- och bollsinne samt exeptionell fingerfärdighet underhöll invid informationscentrat. Efter visst planlöst kringtraskande nådde vi Immigration Museum, vilket bjöd på en intressant inblick i Australiens i allmänhet och Victorias i synnerhet invandring sen 1800-talets början. De interaktiva intervjuerna med potentiella Bruces och Sheilas var både underhållande och lärorika. That's edutainment!

Varje australiensisk OS-stad med självaktning har ett observationsdäck. I Melbourne är detta beläget i Rialto Towers[34] och funkar lika bra som det i Sydney. Infofilmen som visades innan fick dock två tummar ner. Och dessa tumma vreds snabbt och ivrigt upp efter att ha sett Kiss kiss bang bang efter dagens middag i Chinatown[35]. Robert Downey, Jr var i storform och levere­rade smartare repliker än Quentin Tarantino snickrade ihop i sin glans dagar.



I Melbourne nöjer man sig inte med att smycka granen, nej hela Federation Square ska belysas kulört

Nöjda tog vi vagnen tillbaka och blev indragna i aftonens pubtrivia. Eftersom jag raskt namn­gav oss Team Mangina, så vann vi förstås, mycket tack vare the league of extraordinary good-looking poms. Dessvärre, konstaterade jag bittert, blir priset mig förgånget: En $100 barnota (delad på hur många vi nu blev till slut) att förtäras på onsdagens pub. Ack, och för all del, ve. Men Mangina vann igen, så: Tjohoo! och för all del, Wohoo!