Adventure

Mån 14/11: Captain James Cook slår till igenI Byron Bay (som naturligtvis fått sitt namn från en av kapten Cooks kompisar) sägs stor­heter som Paul "Crocodile Dundee" Hogan och Elle MacPherson bo. Dock träffade jag varken The Body eller hennes syster på min promenad ner till beachen. Jag hade, trots sen hemkomst, gått upp redan vid nio för att ta farväl av Pauline och Micael.

Jag funderade och funderade, och efter att ha fått ett tips från min roomie Ursula bokade jag ett tandemglidflyg. 120 dolares kostade förmånen att se Australiens östligaste punkt från ett stilla segelflyg, men det var det värt. Dock beslöt jag mig för att skära ner på öl- och andra matkostnader genom att dels inte gå ut och dels laga min egen lunch och middag. Aussie bur­ger i english muffins blev lösningen, och smaskens det var.



Whoooeee, I can see a house from here!

På det hela en relaxande bakfylledag, inklusive solbad, sim i hav[18] och pool, glass med Ursula och hennes homies Nina och Catherine samt en ny Robert Rankin-bok.

Tis 15/11: Slippery when wetJag var i tid, men bussen var ej på plats. Lyckligtvis var OzEx-drivern för den norrgående bussen där, och han fixade dit Jason, vår inlandroute driver/guide. Det var ett litet säll­skap, visade det sig, med en angenäm, om än ovan, könsfördelning: Sju damer och tre herrar plus chaufförn. Schweiziskorna var åter på plats, liksom snacksaliga Laina från Liverpool, det canadensiska paret, en tystlåten engelsman samt en norska. Sju damer? Ja, efter att ha hunnit en bit ut från Byron Bay fick Jason ett telefonsamtal om två minst sagt senkomna svenskor, så efter två major U-turns var resesällskapet komplett.

För första gången kom mina vandringskängor till användning då vi hajkade upp till den sago­lika utsikten högst upp på Bald Rock. Slightly Lord of the Ringish, som jag skrev i gästboken. Vädret var inte på topp, och under picknicklunchen rullade dimman in och skymde utsikten. Regnet hade även gjort den sånär som på laven helt kala granitmonoliten lagom hal, och fär­den ner blev ett lagom shaky äventyr; det visade sig att kängornas sulor var aningen för hårda, vilket förvisso bara ökade adrenalinkicken.



Bald Rock: Australiens största comb-over

Vi var nu tämligen långt från kartans mitt och hamnade i Glen Innes[19], i vilken Stonehenge­liknande druidstenar, likväl som en miljard flugor, stod som spön i backen.

Om Glen Innes erbjöd en miljard flugjävlar, så reraisade Myall Creek till två miljarder. 1838 hade en brutal slakt lett till 28 aboriginers död, samtliga gamla, kvinnor eller barn. Stället är numera en sk reconciliation site, en försoningsplats, med en minnespromenad för stilla re­flektion och kontemplation.

Inlandet i New South Wales är i sanning flugornas högborg; vid Imperial Hotel i Bingara var de överallt, på min person såväl som på min BBQ steak. Somliga gav sig även på min öl. Ba­stards!

Åtskilliga Toohey's Olds, några crappy games of pool och snicksnack med Laina, Jas och Richard senare gick jag till knarrig sängs, redo för nästa morgons skumpiga äventyr.

Ons 16/11: Yee-haw!En hyfsad brekky[20] var just och jämnt vad jag behövde för att för första gången i mitt liv kasta mig upp i sadeln. Hästsadeln, alltså. Min häst Stella var lite blyg och gick i om­vägar en bit från de andra pållarna, vilket förmodligen gav mig fler kilometer för de $40 tvåtimmarsritten kostade. Jag fick mycket snart häng på rytmen och rörelserna vid skritt, och det var cool. Jag testade även den skakiga, men stationära röven-konstant-på-sadlen-upplevel­sen av trav. Galoppen uteblev emellertid, och får vänta till nästa gång jag svingar mig upp i sadlen, när det nu blir.

Efter dusch och ombyte lämnades Bingara åt sitt öde och sina flugor.

Och se, och för all del, skåda! Ännu en The Something Capital of Australia, komplett med The World's Largest Thingy. I detta fall Country music respektive Golden guitar. Tamworth hade dock ytterst lite att erbjuda i dryckesväg, men efter idogt letande lyckades jag införskaffa ett sexpack Toohey's Old för senare konsumtion i tassemarkerna.

I tassemarkerna, närmare bestämt The Steps Wilderness Resort i Barrington Torps bjöds det på smaskig, vedugnsbakad pizza efter ett parti beachvolleyboll.

Kvällens höjdpunkt var den overkliga och häpnadsväckande upplevelsen av nattforspaddling i månens, och i viss mån stjärnornas, bleka sken. Iförd våtdräkt, flytväst, hjälm och pannlampa paddlades det nerför Barrington Rivers forsar, vilka besatt namn som "The Gorge of Death" and suchlike.



Richard, Jason och jag var domare i Miss Wet Suit-tävlingen

Efter avslutad färd, vilken bara innehöll ett par, tre fastna-med-röven-på-stenar, var det läge för ett parti extreme hot-tubbing. Naturligtvis föreslog någon en sitta-så-länge-som-möjligt-i-det-kalla-karet-tävling, vilken blev trevägs oavgjord mellan Maja (SWE), Sean (CAN) och Martin (SWE).