Tor 17/11: Hello, Sydney!En kort och i ärlighetens namn tämligen undgänglig bushwalk längs Barrington River stod på programmet efter en hyfsad brekkie. Abseiling, dvs firning, var en aktivitet endast eder sanningsenlig vågade sig på. Kul, men överraskande jobbigt. Svetten lackade, och jag började misstänka att mina sandaler snart skulle bli mogna och redo för skörd.
"Abseiling away, set an open course for the virgin sea..."
Vinkandes adieu till The Steps for vi via två vadställen över Barrington River och the Dark Looming Shadows of Dungog[21] söderut med sikte på Hunter Valley och dess vindistrikt.
Innan druvjuicen skulle provsmakas, lunchades det på meat pie i porten till Hunter Valley, tillika staden med världens största uppblåsbara jultomte, dvs Cessnock. Genom vinrankorna slingrade sig OzExpressen och stannade vid McGuinlan's vineyard. Av någon anledning blev jag konstant tilldelad en avsevärt mindre mängd vino än mina kamrater, men gick detta till trots lös på en av varje signifikant färg: En röd som present till Claud och en vit till mig.
Och sen bar det av för staden som stod värd för OS 2000. Jag checkade in på Base på Kent street, strosade runt i grannskapet och började min väntan på dagens födelsedagsbarn. Sent omsider SMS:ade hon att hon var på födelsedagsmiddag hos mamsen, och jag tog således min Mats ur skolan och knoppade in.
Fre 18/11: POETS Day[22]Skägget rakades. Fingernaglarna klipptes. Skägget rakades. Kroppen duschades, frukosten åts och ut i solgassiga Sydney gick jag. Darling Harbour blev målet för mina sandalprydda apostlahästar.
Jag spanade ut över hamnen, bokade lunch med Claudie och spatserade ner till Sydney Aquarium. De tog hutlösa $27 i inträde, alternativt $44 för paketet Syd Aq, OzTrek och Sydney Tower. Sålunda beslöt jag mig för att strosa runt i det mångt mer gratisa sjöfartsmuséet istället. Efter lite kringelikrokande parkomvägar styrde jag min kosa till Martin Place och mötte Claud för lunch.
Efter att vi, över varsin tonfiskpasta, uppdaterat varandra om lokala nyheter återgick hon till jobbet och jag till planlöst kringstrosande.
The Darling Bridge Opera på Martin Place
På ett sätt som på många sätt skiljde sig från min vanliga lokalkänsla lyckades jag hitta Circular Quay, med grannarna Harbour Bridge och Sydney Opera House i blickfånget. Och foton togs, och i sakta mak gicks det runt världens mest distinkta musikbyggnad och dess till överraskande stor del brunbeiga Höganäsplattor.
Jag vände åter till Base via Royal Botanic Gardens och Hyde Park och letade upp telefonautomaten: Ett samtal till Claudie (för att boka tid och plats för kvällens middag) och ett till min gamle studiekumpan Per Henrikssons voicemail (för att föreslå en enkel pilsner framöver).
Jeans, skjorta och ickesandaler blev min definition av vad jag kallar 'backpacker chique'. Vi for med hjälp av Claudies lånade Golf ut till de italienska kvarteren i Inner West och festade loss på kalv och lokalt rödtjut. En kulsmörig italiensk orkester underhöll plazan, och vi avslutade med gelato och kaffe.
Och hemma på Base konstaterade jag bittert att jag snart måste tvätta igen.
Lör 19/11: Bondi och barraÄnnu en morgon i staden. Jag sov till sent, emedan det var inplanerat en brunch med Claud och vänner på Brown Sugar i Bondi. Även om det var hutlöst dyrt ($8 för müsli och yoghurt, t ex) fann jag ett hyfsat prisvärt alternativ, nämligen ägg & bacon på toast samt kaffe. Därefter påbörjades en promenad i den fuktiga hettan längs Bondi Beach bort till Tamarama. Stråket kantades av allsköns skulpturer av konstnärer från hela världen, ty detta var näst sista dagen av den årliga utställningen Sculptures by the Sea. Många vackra, smarta, coola och/eller häpnadsväckande konstverk stod till buds, men bäst av dem alla var nog ändå de fantastiska sandstensklippformationerna.
Det uttalas "Bånn-daj"
Efter ett dopp vid Bondi Beach (ännu en ruta ibockad) for vi till Sydney Fish Market, där dagens middag inhandlades.
Fröken hade sedan tidigare planer för kvällen, så jag stekte min ena baby barramundifilé tillsammans med lime och sötpotatis och korkade upp min vita McGuinlans, medan tvätten tvättades och långtifrån torktumlades.
Sön 20/11: Kultur, Kings Cross och knatandeÅterigen en mulen dag. Således fick Manly och Blue Mountains vänta till förmån för traskande i staden och dess parker och museum.
Art Gallery of NSW, som bl a bjöd på målningar av lokale surrealisten James Gleeson, och Australian Museum, som förutom aboriginhistoria och lokalfauna även erbjöd en animatronicsmonsterutställning, blev förmiddagens kulturtuber.
Stadens delar undersöktes i min jakt på det sk The Movie Room (enda bion i stan att visa Serenity). Bland annat hittade jag till Darlinghurst och Kings Cross, där strippklubbarna och vuxenboklådorna stod som neonfärgade spön i backen. Via Hyde Park och Botanic Gardens tog jag mig förbi operahuset till The Rocks, Sydneys äldsta stadsdel, men anlände precis när marknadsstånden packades ihop.
När kvällningen började komma styrde jag åter min kosa mot Darlinghurst, denna gång via mitt internet-café Everywhere Internet för att kryssa i och skriva upp exakta positionen för the Movie Room på därför avsedd karta. Framgången blev större denna gång än på förmiddagen, och efter att jag skaffat mig min bäring festade jag loss på en $10 steak, med ett sinnrikt personsökarsystem för att informera om att steken var klar.
Att the Movie Room var svårt att lokalisera hade sina randiga; det var beläget i samband med en Govindasrestaurang, och var långtifrån din standardbiograf. Stolar är tydligen något som händer andra salonger, ty här låg man ner och tittade på film. Oerhört coolt, avslappnande och bekvämt. Och filmen var lika bra som serien[23], så jag accepterade med ett leende på läpparna att promenera hem i duggregnet.
Mån 21/11: VyerJag vaknade mer eller mindre av mig själv, tog frukost och kollade vädret: Rätt okej, vridande till hyfsat, lokalt skapligt. Ergo: upp i luften med mig.
Pylon Lookout på Harbour Bridge bjöd på en enastående utsikt över staden, såväl som en insiktsfull historik över bron, och vissa hintar om dess konstruktion och grundläggning som fick hjärtat att värmas hos en gammal Väg- och Vattenbyggare. Sakta men säkert gick jag ner de cirka 200 trappstegen, genom the Rocks och bort till centrum, där lunch åts med Claudie på ett food court.
Pylonperspektiv: Jag kunde inte se mitt hus härifrån
Men upp i luften med mig, ånyo: Sydney Tower stod majestätiskt och väntade på att sluka intet ont anande svenska turister. OzTrek var en Cinema180°-liknande virtuell åktur i vibrerande, hoppande, svängande och skakande stolar, och faktiskt rätt kul. Men huvudsyftet var såklart själva observationsdäcket och se, och för all del, skåda: Magnifikare utsikt över Sydney får man betala för! Till yttermera visso glömde de riva min biljett, så jag tog beslutet att gå dit igen när mörkret fallit.
På väg tillbaka slank jag in på internetcaféet och köpte flyg till Tasmanien samt bokade MC i Evandale och därmed fanns ingen återvändo: Tasmanien skulle besökas och beses.
På Woolworths fanns vad jag behövde för att komplettera min resterande barramundifilé, och just när jag satte mig till bords, vad skådade då mina norra, månne? Ah jo, gamle bekantingen Kiwi-Chris hade anlänt till Sydney, och hade vid sig vid bordet det engelska paret vi för många herrans dagar sedan slagit i lawn bowling (Dee och Garett) samt en underskön brittiska vid namn Chloë. Snart nog satte vi på dansskorna och gav oss ut i Sydneys nattliv, i en spontan och mycket givande krogrunda.
Tis 22/11: Manly meSolens strålar skänkte Sydneys slum såväl som societet samt stadskärnan såväl som suburbia sina sovande stadsbor sin signal: Stig-opp! Jag iklädde mig mitt Bringabong-linne, packade mina badbyxor och min $50-Billabong-towel och spatserad ystert ner till Circular Quay och dess Manly Ferry. Ystert kanske var att ta i, ty något bakis var jag allt, det måste medges. Men vad gör väl det när man njuter av solgasset på en stilla färjetur genom världens vackraste hamn?[24]
Färjeperspektiv: Sydney Harbour visar sina sevärdheter, inklusive världens största blåvita lastfartyg
Utan stress eller krav spatserade jag genom Manly bort till beachen. Huvudstranden verkade föga lockande (jag hade i bakhuvudet en aning om att det skulle finnas klippor att bada vid på andra änden). Längs strandpromenaden strandpromenerade jag och nådde snart nog en mindre, avskild strandsnutt med, ja just det, klippor intill. Badbyxor och simglasögon på och plums i plurret. Där fanns rikligt med fisk och badet blev angenämt[25].
Jag gjorde mitt bästa för att dö böcklingdöden, men inte heller denna gång ville solens strålar mig illa. Efter ett tag la jag tillbaka Rankin-boken i ryggan och gick via Hungry Jacks[26] till Oceanworld.
I retrospektiv kanske jag borde ha valt Sydney Aquarium istället, men man kan ju inte veta på förhand. Tunneln var dock tuff, och närkontakt med gigantiska rockor och mindre gigantiska hajar stod till buds.
Åter på vandrarhemmet försökte jag få tag på Per Henriksson. Telefonautomater äter pengar till frukost. De äter pengar till lunch, middag, kvällsmat och nattamat. De äter tom pengar till fyllefloss, och efter att ha minskat min plånboks vikt med bortåt 80% fick jag tag i min gamle kursare för att boka tid och plats för därför avsedd öl.
Town Hall, 19:30, i illasittande, men nya, $10-trainers. Den avlånge V93:an sträckte ut en redo att skaka högertass, och off to the Rocks we did trot.
Nelson. Inte bara ett brottargrepp. Inte bara en noshörning på Kolmården. Inte bara en bråkstake i Simpsons. Inte ens bara en amiral i engelska flottan, utan även en av många självutnämnda 'Ye Oldest Pube in Sydney', och en av få med ett eget bryggeri. Efter en smaskig lammburgare och två olika sorters hembryggt ale drog vi vidare till ännu en 'Ye Oldest Pube in Sydney'. Ivrigt samtalande på gammal hederlig svenska om såväl ditt som datt förtäljde han mig om jobb, familj, Sydney, väder och annat, och jag honom. Innan vi visste ordet av hade vi råkat i samspråk med en stupfull pensionerad lokal civilingenjör och en marginellt mindre plakat VD för asiendivisionen av ett multinationellt geotextil- och anläggningsmaterialföretag. Intressant, om än lite besvärande. Det ska dock tillstås att gratis öl är gott.
Ons 23/11 OS-staden har somnatEn dag i sportens tecken. Grötfrukost (nåja...) följdes av tågresa till Olympic Park. Eftersom där var tämligen heldött, vände jag snart åter, tog fel tåg, hamnade i Parramatta, vände åter åter och klev till slut av vid Town Hall.
Australien har en minst sagt unik flora. Dessa pelar-goner växer spikrakt upp ur den stenhårda, naturliga terrakottan i en av Sydneys många parker, Olympic Park
Efter dusch och ombyte gick jag med raska steg till Darling Harbour, över Pyrmont Bridge och till Star City Casino. Jag satte upp mig på väntlistan till ett $5-$10 straight limitbord, och var på vippen att ge upp då min beeper[27] började pipa och vibbra efter över en timmes väntan.
Två bad beats senare och min stack var rejält reducerad. De flesta vid bordet var dock notoriska synmaskiner, så jag jobbade mig sakta tillbaka till break-even. Lite för sakta, dessvärre; sista kvällen med Claudie på ingen vet hur alldeles för lång tid stod på agendan. Jag cashade in och gick med raska steg till Circular Quay, där en businessklädd jurist stod och väntade på en för en gångs skull försenad backpacker chique herr Smedendahl.
Vid operabaren kändes en Seabreeze som det rätta förfriskningsvalet. Claud valde en nyzeeländsk sauvignon blanc och vi slog oss ner på pirens mur med utsikt över såväl operahuset som Circular Quay och Harbour Bridge.
Efter avslutad drink tog vi bussen till Chinatown, där vi spatserade runt innan valet föll på BBQ King[28], som namnet till trots var en genuin kinakrog. Att gå på sådan i Chinatown, dela på de beställda rätterna och tigga till sig en doggy bag är tydligen en tung sydneysk tradition, så där fick jag ytterligare ett stycke lokalkänsla till livs.
Trots att 'the clock is only the kid' var det dags för Claud att tänka på refrängen, eller i alla fall morgondagens arbete och stress. Vi tog farväl, undrade när vi skulle ses igen, kom inte fram till något och gick skilda vägar, hon per taxi och jag per gång. Och medveten om att jag skulle upp relativt tidigt dagen därpå, styrde jag min kosa till Base. Ingen panik, dock, ty 'the clock is only the kid'.
Tor 24/11: Blå bergenJag skippade flingorna, kastade i mig kaffet och bredde två dubbelmackor att förtära utanför Base, emedan jag inte var 100%-ig på exakt när bussen skulle komma. 8:15 visade det sig. Iväg till Blue Mountains[29] for en skara om femton av skilda nationaliteter, mestadels Poms.
Dimman låg tät som torsdagens ärtsoppa, så de sägenomspunna Three Sisters var höljda i, ja, dimma. Istället påbörjades (och för all del avslutades, tre timmar senare) en relativt krävande bushwalk genom undersköna Grand Canyon, kantad och beväxt av eukalyptusskogar och subtropisk regnskog. Branta, tydligt sedimenterade och bitvis med brutala överhäng sandstensklippor omgav oss på ömse sidor, och återigen infann sig LotR-känslan. Efter en picknicklunch med en helt rödbetsfri kycklingroll åkte skjortan av och blottade min L DGIV RE-tröja. Maria från Umeå blev den första på resan att knäcka koden (och många hade fruktlöst försökt), och bushwalken fortsatte.
The Rocks är Sydneys äldsta stadsdel. The Rocks i Blue Mountains är fan så mycket äldre
Efter en välförtjänt vila på bussen befann vi oss på känguruernas köttmarknad, där ordet skygg var något de östra grå inte kände till på något språk. Ett wombatbo och en wombatpoo vittnade om viss punggrävlingsaktivitet, men eftersom de, likt de flesta andra pungdjur, är nattaktiva, syntes varken nylle eller den omtalade benhårda röven till. Kakaduorna lyste med sin närvaro, dock, liksom deras ihärdiga kakaduande.
Det bjöds på te och kex innan återfärden. Jag läste ut "The hollow chocolate bunnies of the Apocalypse" på bussen åter till Sydney och gjorde upp planerna för min sista kväll i världens näst bästa stad.
The Coathanger: öppen dygnet runt
Mail kollades: MC:n var bokad.
Frimärken köptes: Vykort blev postade.
Sky Tower besöktes: Nattutsikt besågs.
Circular Quay återbesöktes: Nattfoton på bron och operahuset togs
Voucher utnyttjades: Stek åts.
USB-kabel anslöts: Foton säkerhetskopierades
Avfärden förbereddes: Ryggan blev packad.
Och stilla somnade jag in, sista natten i Sydney, världens näst bästa stad.
The web's original travel blog